Konsert
Franska Trion
Lördag 4/6
Sommarhäng på Skrikhult, Svärtinge
Betyg: 4
Ovanstående citat är hämtat från en introduktion av bandet från Stockholm jazz festival från 2018. Det allra bästa är något nytt och spännande att förundras över. Dessutom i en setting utöver det vanliga.
Himlen är oskyldigt blå. Grönskan visar sig från sin allra grannaste prakt. Doften från grytor och öl, i samarbete med lokala producenter, dansar fram i luften. Brassestolar framför scenen intill de faluröda byggnaderna. Kulörta ljusslingor förbereder sig för kvällens antågande. En pamp att ståta med mixerbord från en husvagn. Detta är toppen av initiativ från en musikälskare som generöst bjuder på sin gårds idylliska plats. Om det ännu inte redan är en snackis bland artister, vilket jag tror det är, så kommer Skrikhult finnas med på checklistan hos en folkälskad musiker att ha spelat här. Genuin, ojämförlig.
Genom tv-programmet ”På spåret” väcktes det folkliga intresset för Franska Trion. Sångaren Matti Ollikainens röst spräckte rutan och vandrade rakt in i ådrorna. Men långt innan dess har de en publik, sedan första plattan 2005 ”Gnistorna frestade oss.”
Symmetrin mellan trions medlemmar är sammansvetsad, Ollikainen behöver inte bekymra sig från stödet av kontrabas och trummor. Publiken förs genom låtar som ”Är det konstigt?” och ”Harry Belafonte.” Jazz, lite pop och rock, kryddat med Brel, Thåström, Thuresson, The Commodores, Pop, Cave, stänk av The Clash. Ett dussin andra, men listan skulle bli för lång vilket är exceptionellt i sig.
För novisen vore lite lättsamt mellansnack till låtarna en trevlig guide. Ungefär som en besökare på teatern eller en konstutställning som läser programfoldern. Emellanåt är förhandsinfo och personlighet en extra väg in till blodomloppet.
Tydligt är att Franska Trion slingrar sig undan begrepp och lingvistik. Måste upplevas i all sin blomstrande genre, musikalitet och igenkännande poesi. Tar vid från Bellman, Fröding, Sundström och Demian. Som i ”En dålig dag är också bra” från 2020, det enkla gifter sig med det fenomenala;
”En dålig dag är också bra
Man lär sig vad man inte vill ha
Och kanske kan man också se det med ett leende
Nått slags leende”
Skrihultsvägen, Franska Trion, Olof Wikström och publiken lämnas för denna gång. Nått slags leende, om än ganska stort, följer skogsvägen därifrån.