Konsert
Arbis Bar & Salonger
Lördag 12/10
Betyg: 2
En hård kväll. Det är i alla fall ett som är säkert när Raubtier står som huvudakt på Arbis scen. Allt enligt förväntan och det blir en aning trist och kyligt.
Alfahanne och Utmarken värmer upp en redan förväntansfull publik. Spelglädjen är som störst då Utmarken med sin blandning av folkmusik och hårdrock framträder. Visserligen är nästa band, Raubtier, även från norra Sverige men kontrasterna är stora. Haparanda-bandet har en mycket tyngre, militant framtoning. I deras musik finns något vilt och farligt, som manar till kamp och återgång. Som lockar fram något djuriskt och flockliknande, ett revirtänk som verkar sprida sig. Detta framhävs av sångaren och gitarristen Pär Hulkoffs djupt, mörka stämma. Från debutlåten ”Kamphund” som kom 2009 har bandet den överfyllda lokalens publik med sig. Det är ett hamrande, som tycks monotont. Hulkoff drar några taffliga skämt men jag ser ingen glädje, mer en spelning som går av gammal vana. Riktigt stora artister lyckas hålla flaggan i topp, året efter år. Medan band som Raubiter kanske tappar något efter sin sjätte platta? Raubiter, som betyder Rovdjuret, har allt annat än klös. Någon höjning kommer i låtar som ”Låt napalmen regna” och ”Bärsärkargång.” Varför sumpa det? Hulkoff, en 40-årig man, gapar ut könsord och att specifikt journalister gillar att suga på dem. Jag är tolerant. Mycket. Jag gillar en rebellisk ådra. Men då känns detta lågt på flera nivåer.
Sången försvinner, musiken smulas sönder. Helheten känns kall och trist, och vart går gränsen mellan nationalism och vit makt? Jag tänker på incidenten med Marduk. Var det något att tala om i jämförelse med Raubtier? Men framför allt, vart är glädjen som jag förknippar med musik oavsett hur hård den är?