Det är knappast troligt. Alltsedan Oskar övergav Klara vill hon hämnas på allt manfolk. Nu när pigan kommit upp sig och blivit med pensionat är kärleken portförbjuden. På pensionatet Gyllene Lärkan inkvarteras herrarna i Kavaljersflygeln medan damerna bor i corps de logiet, eller Jungfruburen som husan Sofia missnöjt säger.
Kärleken söker ändå alltid sitt. På den stenlagda gården sker förstulna möten. Rättframma, inkognito och de charmfullt blyga.
Rosorna står i full blom mot pensionatets blekgula fasad under lördagspremiärens blåa himmel. Fint folk sitter på caféstolar i svartmålat järn, arbetare i vita trädgårdsmöbeln och publiken på höga rader.
Sång och dans piggar alltid upp. Enkel gruppdans à la lättjazz växlar om med dansproffset Jenny Silfvenius lite mer avancerade nummer. Dessutom bjuder hennes Maj-Britt med kavaljer publiken på tangoromans.
”Öppna ditt fönster, släpp in lite sol” – kapellmästare Alexandre Ambecs inledande potpurri anger tonen. Många vill få Klara att glänta på fönstret. Hantverkarna August och Pelle, ungdomskärleken Elof. Den som lyckas är herr baronen som både vet att föra sig och har en välfylld plånbok.
Som sig bör i ett Wahlbergspel rådbråkas svenska språkets låneord å det gruvligaste av Anki Wastessons uppkomling. Och den listiga är den första att låta sig luras.
Har någon använt ordet kostymdrama om folklustspel? Det kommer för mig när mer än en byter om och fördjupar berättelsen om ett tidigare 1900-tal.