Konsert
Weeping Willows
Betyg 4
De Geerhallen i Norrköping 9/11. Även Linköping Konsert & kongress 10/11.
Det är med avspänd hållning han gör entré, Magnus Carlsson, och så kickar de ingång produktionen ”After us”. Domedagsbackdroppen står höljd i rödmättad rök och det är tajt, drivet, smäktande självklart och trots det allvarsamma temat på något vis förtröstansfullt och förlåtande.
Den vackra ”Let go” rusar förbi och jag kommer på mig själv med att vilja sakta tidens takt, inte bara för att ge oss mera utrymme att göra rätt, utan också för att få stanna i varje ton, varje andning en millisekund längre.
För visst är de lysande, och det ständigt sympatiska gifter sig väl med Carlssons okonstlade stämma. Blåsarduon Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson är naturligtvis briljant och i ”I travel with you” blåser han guld, Kajfes.
Så sjunger Carlsson ”Walls tumble down” och ännu ett isberg rasar ner i havet bakom bandets rygg. Trumpeten blir ödesmättad jazzig och stråkkvartetten matar på med mustiga stämningsstråk. ”Endless sleep” kramar hjärtat och ”There’s no hiding place” blir ett välplacerat sväng mitt i allt det mörka.
Sara Menke är kvällens gästartist och Carlsson följer hennes varje rörelse när det är hennes tur att träda fram. Är fullständigt i mötet med henne och i det som musiken gör i förlängningen av det. Hennes stämma möter hans och glimrar där på toppen. Hon har också ett bord med mer eller mindre vattenfyllda glas. Tonerna får inleda den oerhört vackra ”After us” och till ”Life continues after us” svävar vårt jordklot, något mörkat, på duken.
Efter paus bjuder de på en mängd väl valda låtar och Johansson byter sax mot altflöjt helt kort. Jublet blir högre, bifallen tydligare. En och annan hojtar kommentarer i såväl uppsluppen som beundrande kommunikation.
Det är personligt och med yppersta närvaro. ”So it’s over” blir sista låt innan extranumren rullar igång, och som kulminerar i en långsam ”Touch me” där de i någon mån gör just det – tänjer ut tiden, ger oss en frist, en beräknandets stund, och en ny chans till bättring.
Så tänds salen och Elvis går på i PA:t. Bandet lämnar scen, men Carlsson står kvar, greppar micken och faller in i en duett med den store musikkungen. Publiken står, klappar, lyser och ler. Och han är i sitt esse. I det lilla och stora på en gång.