Teater
"Hedda Gabler" av Henrik Ibsen
Regi: Johan Pettersson
Medverkande: Elin Gårdfalk, Jakob Sjöberg, Jenny Silfvenius, Elias Dahlgren, Johan Pettersson
Teater Bråddgatan 34, 22/2–15/3
Mer oroas jag av den olycksbådande, grova klocksträngen som hänger meter efter meter ner från Första kammarens höga innertak inne på Teater Bråddgatan 34.
Kalbokultur, kulturföreningen som gör vad den har lust att göra, spelar Hedda Gabler, denna Henrik Ibsens fördömda kvinna som vänts och vridits på alltsedan premiären i München 1891, men utspelas kanske hellre i Oslo, dåvarande Christiania. Platsen och tiden är, som regissören Johan Pettersson skriver i det styva programbladet: ”Där och då eller här och nu må så vara”.
Det är ingen klocksträng (varför tänker jag på Strindbergs Fröken Julie, där finns ingen klocksträng, bara en klocka som ringer), det är ett omtag, scenografen Ulrika Tallvings lika enkla som dramatiska lösning på den vita linnegardin som faller jämsides med repet. Ibland fästs gardinen upp, ibland släpps den fri.
I fyra smidiga akter kommer herrskapet Jörgen och Hedda Tesman hem från den sex månader långa bröllopsresan, möter tjänstefolk, släkt, vänner och gamla obehagligt bekanta. De sitter utmed väggarna, på enkla stolar, och väntar på entré till Heddas salong, rummet med gardinen (och repet). Därutöver, ett skrivbord där lampans ljus lyser oändligt vackert, samt en säng förvandlad till divan.
Lite bortskämd är han allt, faderlöse Jörgen Tesman som fostrats av kärleksfulla fastrar. Akademisk nörd som släpat hustrun från bibliotek till arkiv Europa runt. Jakob Sjöberg gör en naiv mansvalp, som ännu inte vet bättre än att tro på mannens överlägsenhet.
Eilert Lövborg, en gång förlorad som vän och forskare, gestaltas som ståndaktig AA-medlem av Elias Dahlgren. I sin återupprättelse har han skådat civilisationens framtid, inspirerad av en kvinnas kamratskap. Det är Thea, fru Elvstedt, vars alla känslor av oro, omsorg, förväntan spelar i Jenny Silfvenius ansikte.
Elin Gårdefalks Hedda sitter på divanen som hon en gång satt på fadern Generalens höga hästar. Hon är spotsk, vass och otålig. Hon finner sig inte i en anmodad kvinnoroll av följsamhet. Ingen kommer henne inpå livet, varken maken eller väninnan.
Men varför tillåts domare Bracks intimiteter? Tror Hedda att hon står över även sådant? Det blir en fläck på den blanka ytan. En gåta jag inte är övertygad om att Kalbokultur vill ställa.