Teater
De skyddssökande av Euripides
Regi: Pontus Plaenge
Medverkande: William Wahlstedt, Peter Sundberg, Stina von Sydow m.fl.
Östgötateatern, X-scenen i Norrköping. Spelas fram till 1 november.
Intrigen i Euripides drama De skyddssökande (här i Tord Baeckströms översättning) kretsar liksom i t ex Antigone kring de dödas heder. Efter ett krig vägrar Thebes härskare Kreon att lämna ut de dödas lik. De efterlevande mödrarna övertalar Aithra, mor till Atens kung Theseus (William Wahlstedt), att tala för deras sak. Theseus tvekar, men när Atens befolkning stödjer honom bestämmer han sig till sist för att gå i krig mot Thebe för att försvara den urgamla principen om respekt för de döda. Eller som man också kan se det: stapla nya lik ovanpå de gamla.
En annan grekisk pjäs med samma titel, men författad av Euripides föregångare Aiskylos, har satts upp både i Stockholm och Malmö på sistone p g a sitt aktuella tema om flyktingar och hedersförtryck. Hos Euripides handlar det i stället om krig och fred, om krigets lidanden och om demokratins fördelar framför despotin. Det är lätt att se parallellerna med dagens nyhetsflöde, titta bara på hur president Trump nyligen svek de skyddssökande kurderna. Så skulle inte Theseus ha gjort.
Trots min uppskattning av de grekiska dramernas arketypiska kraft måste jag säga att jag är splittrad inför resultatet denna gång. För att börja med det positiva finns några aktualiserande regigrepp som är både smarta och talande, som när originaltextens budbärare förvandlas till TV-reporter i en projektion på fondväggen, eller när Pontus Plaenges intressanta krumelurfigur Härolden påminner om Olof Palme som håller tal inför FN. Och i slutet finns några drabbande scener där Stina von Sydows starka Moder och körledare sörjer krigets offer, eller när Marika Strands förtvivlade Euadne kastar sig i avgrunden av sorg över sin döde make. Här flammar den teatrala energin med full kraft.
Det trista är att första halvan av uppsättningen är alltför mycket av transportsträcka. Skådespelarna gör vad de kan, de talar med vrede och magstöd, men de har svårt att fylla replikerna med liv. Här känns regin ofärdig, här borde skådespelarna inte ha lämnats ensamma med de erkänt svårhanterliga långa poetiska tiraderna till repliker.