Konsert
Sarah Klang
Betyg 3
Arbis, Norrköping 21/11
Salen släcks och luften får dansa på spotlightens strålar. Ett stillsamt intro hägrar i PA:t och svarta silhuetter tågar in på scen. Snart syns även Klangs profil, och publiken jublar. Det är dovt, stort och ”11:11” ljuder i vilande tempo. En steel guitar svävar över det hela, och allt är fortsatt mörkt däruppe. Sakta, sakta växer soundet och musikerna står stilla i väntan på att ”The music never stopped” ska kicka igång.
Efter ett spretigt mellansnack, med minnen från förr och ångestfyllda berättelser om rullatorer nedanför scen, pulserar de så vidare över vilande, vidsträckta landskap. Låten är ”Strangers” och någon ropar: ”Du är så jävla vacker”. Klang gör en svanenpose, blottande sin ena, bara fot.
Så småningom når vi ”Endless sadness” med storsouligt tryck, och strax därpå lunkar en tretakt i ”Rock n roll blues”. ”Call me” öppnar för tunga, repetitiva ackord och det är sövande snyggt. Par omfamnar varandra i publiken, giget landar så smått och Klang blir alltmer ett med det rum hon är här för att besitta.
Snart bjuds den oerhört vackra ”Bluebird” och konserten stegrar mot den kulmen som ska landa i ”Mind”, med långa linjer och vobblande klaviatur.
Så puttar hon in en snus, tar några klunkar öl och vänder sig åter mot publiken. Det är folkligt och mäktigt, just såsom förväntat, och efter ”Demons” lämnar de scenen och en till synes mycket nöjd publik.
