Konsert
Betyg 4
Hurula
Arbis, Norrköping, 18/5
När sådana tankar kommer är det skönt att veta att det finns botemedel. Att gå in på Arbis en solig maj-kväll för att bevittna Hurula, till exempel. Det tar bara några sekunder av inledande "Allt ska försvinna" så är all musikalisk tristess fullständigt borta. Det är ett stycke fullständigt lysande punkpop.
Hurula har en unik attack och energi i sitt framförande, och det är omöjligt att inte dras med. Med senaste EPn "Oss är allt" har han dock lugnat ned sin stil en del, och det färgar av sig på spelningen. Det finns därför, något förvånande, visst andrum i en Hurulakonsert numera.
Med ett lugnare tempo gynnas också den totalt dystopiska känslan Hurula har i många låtar. Framförallt "Kom över nu", där mörkret får härja helt fritt. Mot slutet kommer några riktigt stora nummer, med bland andra "Betongbarn" och "Ont som jag".
Hurula är trogen sina punkrötter, och fortsätter vägra spela längre än en timme.
Han skulle kunna slänga in åtminstone en fem, sex nummer från hans band Masshysteri (som var näst intill orimligt intensiva och sorgligt kortlivade). Men det här känns på något sätt mer rätt.
Det blir dock ett publikfriande extranummer när Hurula ställer sig ensam på scen med sin gitarr och framför den sorgset vackra "Åtta trappor". Det finns ingen tvekan om att Hurula gjorde sitt allra bästa för att återuppväcka tron på musiken. Arbis var i stort sett fullsatt, och av reaktionerna att döma var det ingen som sa emot. Tack!