Teater
Solitaire av Lars Norén
Regi: Sofia Adrian Jupither
Medverkande: Malin Arvidsson, Bengt Braskered, Per Burell, Bianca Cruzeiro, Otto Hargne, Maria Hedborg, Marianne Nielsen, Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt.
Östgötateatern, Riksteatern Norrköping
Scenanvisningen för en av Lars Noréns sista pjäser är drastisk. Ett tillstånd som inte förändras. Pjäsen är ett koncept för en extrem och konstruerad situation.
Det börjar i rökdimmor och skarpt ljus med känsla av overklighet och något brutalt, som tonas ned.
Scenrummet som framträder är dunkelt. Luften kylig, glest vitt ljus faller från enstaka strålkastare i taket. Rumsligt är vi ingenstans. Inga orienteringspunkter finns.
I bakgrunden hörs ett dovt, mullrande ljud. Fläktar? Ibland skiftar ljudbilden till en klang eller en drone. Något finns bortom det synliga; en kraft. En makt?
Men där står de, mitt på scenen; Ett tiotal personer. Sammanträngda, hoppackade som i en full tunnelbanevagn. Det går inte att fysiskt förstå vad som händer. De har bara hamnat där. Det kunde kallas en absurd fars.
Men det vi möter är människor i en vardag, med känslor och brister. De uttrycker sin rädsla och sina behov. De trängs, bråkar, är fula i mun. De är irrationella men beter sig på ett ganska realistiskt och trovärdigt sätt.
Det är inte i den absurda teaterns anda. Norén vill något annat, att utforska ännu en miljö i det mest utsatta och förtvivlade. Människor pressade till det yttersta. Människor i lidande.
Gruppen väntar, de är förvirrade. Varför är vi här? Tidigare kommentarer till dramat har associerat till Becketts "I väntan på Godot". Men likheterna är inte så många. Den strame, litteräre Beckett är inte förebilden.
Här är det skitigt, ömkligt och obehagligt. Vad förvandlas vi till när vi utsätts för något extremt?
Samtidigt finns här mänsklighet och till och med humor. Det är verkligen alla nivåer av känslor och uttryck.
”Solitaire” vem är det? Den ensamma människan? Eller en ödslig mänsklighet som håller på att utplåna sig själv ur universum? Gruppen framstår ibland som turister i förintelsen som talar om selfies i Auschwitz.
Det väcker associationer med stora perspektiv. Det existentiella; Vad lever jag för? Vart är vi på väg?
På samma gång är vi nutid. Bilden av en flyktinggrupp instängd i en container eller på en trång båt på Medelhavet, är omöjlig att förtränga.