Konsert
Hammerfall
Med: Joacim Cans (sång), Oscar Dronjak (gitarr), Pontus Norgren (gitarr), Fredrik Larsson (basgitarr), David Wallin (trummor)
Kulturhuset, Finspång
2/9
Spelningen är blott en av tre i Sverige under året. Därefter väntar turné i Sydamerika.
Publiken är lagom uppvärmd av ystra förbandet Zornheym från Finspång, när Hammerfall äntligen framträder under fröjdevrål och jubelstötar. Det här är potent och mäktig hårdrock av det traditionella slaget. Soundet är lagom bombastiskt och lättsmält. Man vet vad man får.
Bandet har 25 år och tolv studioalbum på nacken och rutinerat river man av sina klassiker. Även med låtarna ur senaste albumet ”Hammer of dawn” visar de prov på tidlös och klassisk heavy metal. Det är stilrent, icke brutalt och soundet påminner om brittbandet Saxon men med mycket bättre sång.
Joacim Cans har ett brett röstregister med djupa bottenklanger, snygga hårdrocksvibraton i mellanpartierna, vidare upp i den klassiska falsetten som är klockren och aldrig blir vass. Varenda stavelse hörs i Cans tydliga diktion och det är en fröjd. Han kunde lika gärna sjunga musikal eller vad som helst. Men det gör han inte och det ska sägas, det krävs god sångteknik att mäkta med flera turnéer på rad utan att sjunga sönder rösten i den här musikgenren. Han är absolut jämförbar med Joey Tempest vars stämma är ett signum i genren, men frågar ni mig är Cans bättre.
Pontus Norgren är en sann ekvilibrist på gitarr med en ledig spelstil som snabbt kan övergå i hisnande vansinnesklättringar på klassiskt heavy metal-maner. Nog märks hans gedigna bakgrund som ljudtekniker, producent och medlem i flertalet band, bland annat Poodles.
Oscar Dronjak har ett vitalt spelsätt med stor följsamhet och förmåga till egna utsvävningar. Fredrik Larsson pumpar tryggt på sin bas och tillsammans med David Wallin på trummorskapas bred och säker underbyggnad.
Finns det något kritiskt att säga? Nej. De är lika samspelta live som i studion. Showen är snygg med enkel koreografi, riklig pyroteknik, laser- och rökmaskineri. Möjligen kan man tycka att bandet låtit på samma sätt länge, men varför ändra ett vinnande koncept? Karlarna är inga ungdomar. Ändå finns inget trött eller slentrianmässigt över spelningen. Tvärtom är det här vital och melodisk hårdrock med god vigör. Än är det kraft i hammarslagen.