Under hela tio år har det varit tyst från gruppen Florence Valentin. En återförening ställer krav. När de sju musikerna kliver på, med Love Antell i spetsen, är vi tillbaka i början av 2000-talet. ”Glömde bort att vara rebell” inleder. Antell blir 22 år igen som vid debuten. Då slog Florence Valentin (bandnamnet hämtat från 30-talsartisten Jonny Bodes pseudonymer) igenom med ”Allt dom bygger upp ska vi meja ned.” Ett hopkok musiker som lirat i garaget och hittat sin publik. Superkul och spännande tyckte vi då. Nytt och rebelliskt, genreöverskridande och hippt. Trots att tonen i den rykande färska balladen ”Sanningen om mej” är fin, blir det lite av en suck. Visst känns låten mognare, med en touch av det ursprungliga Florence Valentin, men det räcker inte långt.
”Spring Ricco,” en höjer stämningen något bland den rätt tunna publikhopen. ”Upp på sociala, ned på systemet” har också det där trallvänliga, publikfriande i sig. Men Florence Valentin har liksom stannat upp i tidens gång. Känns något nytt? Känns något extra spännande? Inte direkt. Stilarna växlar, indie, pop, punk och reggae-inspirerat. År 2019 låter det lite svajigt och lojt. Det där politiska snacket känns påklistrat. Ska det vara, ska det vara fullt ut. All in. Så där tio år senare krävs ny kraft. Styrkan är sexmannabandet som backar upp, särskilt musikerna på trumpet och sax som både får igång publiken och vet hur man hanterar sina instrument.
Räddningen är musikerna och ljussättning som på Arbis är utöver det ordinära. Men det finns ju ändå en ton, en vilja. Det som en gång gjorde att Florence Valentin letade sig fram, letade sig in. Det borde gå att utvinna mer. Kanske borde Antell göra en Moneybrother. Köra en akustisk turné, låta texterna ta plats. Stämman, det avskalade, det mogna. Inte ens den största hiten ”Pokerkväll i Vårbygård” når toppen. Vi väntar oss mer, annars kan Florence Valentin somna in ytterligare 10 år.