Det var inte bara långhåriga killar med skägg som välkomnade Den Svenska Björnstammen hem i Flygeln, intygar vår recensent Tova Daagh.
Konsert
Den Svenska Björnstammen
Flygeln 3/11
Öl- och ciderflaskorna rullar på golvet mellan dansande fötter. Det går inte att räkna hur många långhåriga killar med helskägg som befinner sig inne på Flygeln denna snöiga kväll i mars. Ett antal av dem står på scen. Men målgruppen är trots allt mycket bredare än så! Tonåriga killar i keps och medelålders kvinnor i blus blandas i en glad, brokig skara.
Iklädda jordfärger och sin egen merchandise levererar bandet en träffsäker show. Samtliga bandmedlemmar upplevs otroligt bekväma och säkra på scen, trots att Åke Olofsson hävdar att nerverna spökar speciellt mycket inför hemmapubliken i Norrköping. Men det finns inget annat än kärlek mellan publik och band.
Man skäms bort med en nivå som är stabilt hög. När låtarna tycks börja flyta in i varandra kommer vändningen när "Trumma trumma" drar igång och energin tredubblas. Det hoppas och studsas och dansas på scen och publiken härmar. Den bubblande energin stannar kvar under "Förlåta eller svika". Inte helt oväntat är det hitsen som skiner extra starkt, däribland den allsångsvänliga "Svalkar vinden".
Väggar och golv vibrerar när folket hoppar till takten i megahiten "Vart jag mig i världen vänder". Alla skriker textraden om tomma händer och ett hav av sådana sträcker sig upp mot taket. Låten släpptes 2011 men den upplevs allt annat än gammal. Det känns tidlöst.
Mellansnacken är klassiskt anekdotiska och spiller sedvanligt över in i nästkommande låtar, men snacken är speciellt intima. Det talas om gamla vänskaper, barn som inte trivs i skolan och känslor om ett liv som drabbar en. Det är sårbart och ärligt och ger ett extra, fint lager till konserten.
Bandet säger att de ”försöker säga något som känns” med deras musik och publikens glädjefyllda skrik bekräftar att dem känner allt.
Väggar och golv vibrerade när Den Svenska Björnstammen spelade sin gamla megahit "Vart jag än i världen vänder" i Flygeln.
Känslan av något charmigt hemmasnickrat infinner sig i och med en projicerad backdrop som inte är helt centrerad. Men det stjälper inte när musikaliteten är så imponerande och proffsig. Det är dynamiskt och tajt. Röstinsatserna är framförallt starka, både rent tekniskt men även känslomässigt. När Åke Olofsson tar i från tårna och sjunger ihop med den lyriska publiken väcks något alldeles speciellt till liv.
Den Svenska Björnstammen vill vara på topp för hemstaden, och det är de. De tackar, bockar och går av scenen till ljudet av ett huligan-likt ropande. "Norrköping, Norrköping, Norrköping!"