När Norrköpingskollektivet Den Svenska Björnstammen spelar på hemmaplan är det som en familj återförenas. En festlig och mysig stämning råder i lokalen där cirka 500 personer samlats för den första spelningen av två denna helg.
Medlemmarna står själva i publiken och pratar med nära och kära medan Ambivalensen och Simon Kuylenstierna värmer upp publiken. Ridån går ned, när den går upp jublar publiken av fulla krafter. Bakom en tunn skärm skymtar vi Åke Olofsson, Dan Brännvall, Kim Dahlberg, Ambjörn Göransson, Klas Isaksson och Petter Frisendahl. Musiken slår igång, känslan blir lite av en lite lång filmisk resa med livemusik. Skogar, stadsmiljöer och djur dyker upp framför oss i takt med låtar som ”Bara skog” och ”Fågel.” Jublet stiger när de spelar den senaste låten ”Lämnar.” Sången från scenen näst intill överröstas av publikens toner. Från den stunden blir det allsång i lokalen, de kan sina björnars texter.
Ett jubel som kan få öronen att trilla av hörs när skärmen dras åt sidan. Äntligen får vi se medlemmarna, utan flimrande bilder framför. Till låten ”Förlorare utan chans” dyker Tomas Stenström upp. Ännu mer jubel, så pass att de får köra låten igen. Åke Olofsson blir lite konfunderad och undrar om publiken verkligen vill höra samma låt igen. Det vill de.
Som alltid när Björnstammen kör live är det spelglädje och energi, särskilt under hitsen ”Svalkar vinden” och ”Ett fel närmare rätt.” Mellan låtarna saknas lite personligt snack, det som gör att vi kommer nära. Alla är ju inte bästa vännerna eller släktingar.
Konserten avslutas med fullt drag i ”Vart jag mig i världen vänder.”
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Björnstammen räddar helgen. Nu längtar vi till fullängdaren som kommer nästa år.