NÀra 3 000 mÀnniskor miste livet i al-Qaidas terrorattentat mot World Trade Center i New York 2001.
Böcker
âRadikalismâ
Red. Kjell O. Lejon
Carlsson Förlag
Ordet âradikalâ kommer frĂ„n latinets âradixâ, det vill sĂ€ga ârotâ. Att vara âradikalâ Ă€r sĂ„ledes att gĂ„ till roten med nĂ„got och radikalism handlar om att göra upp med samtiden och âĂ„terstĂ€llaâ det gamla eller âskapaâ nĂ„got nytt. SĂ„dana projekt kan ta sig bĂ„de kreativa och destruktiva uttryck.
Det Àr inte ovanligt att de leder till vÄldshandlingar, i modern tid har vi exempelvis blivit varse den militanta islamistiska organisationen al-Qaidas terrorattentat mot World Trade Center den 11 september 2001 eller högerextremisten Anders Behring Breiviks blodiga dÄd i Oslo och pÄ UtÞya knappt tio Är senare.
Ă
tta personer dödades och över 200 skadades i Anders Behring Breiviks bombattentat i Oslo 2011.
Kyrkohistorikern Kjell O. Lejon och Ă„tta forskarkollegor vid Linköpings universitet har skrivit en rad essĂ€er samlade i antologin âRadikalismâ som ger konsthistoriska, religionsvetenskapliga och filosofiska perspektiv pĂ„ fenomenet.
Kjell O. Lejon Àr redaktör för den nya antologin "Radikalism".
Den moderna radikalismens historiska rötter tecknar konstvetaren Niclas FranzĂ©n i âEgendom Ă€r stöldâ. Han spĂ„rar den tillbaka till 1800-talets anarkistiska rörelse som var stark Ryssland, men framför allt i Paris dĂ€r anhĂ€ngarna förde den franska revolutionens radikala arv vidare. EssĂ€ns titel var ocksĂ„ anarkisten Jean-Pierre Proudhons slagord. Han var övertygad om mĂ€nniskans inneboende naturliga godhet, det var i det borgerliga kapitalistiska samhĂ€llet som hon korrumperades. Fria och goda gemenskaper skulle uppstĂ„ om det privata Ă€gandet och den statliga överheten upphörde.
Den franske anarkisten Jean-Pierre Proudhon tillsammans med sina barn. MÄlning av Gustave Courbet frÄn 1865.
Proudhons idéer var en reaktion pÄ en ohÄllbar samhÀllsutveckling. Under 1800-talet steg de franska arbetarnas löner endast marginellt medan fabrikörernas profit sköt i höjden. Arbetslöshet, sjukdomar och barnadödlighet plÄgade de mÄnga fattiga. Den nya överklassen var vÀl medveten om sprÀngkraften i de stegrande klyftorna. Paris gamla trÄnga kvarter, som var lÀtta att barrikadera, jÀmnades med marken och ersattes under arkitekten Georges-EugÚne Haussmanns befÀl med breda boulevarder som var mycket lÀttare för militÀr att slÄ ner upplopp och bekÀmpa stadsgerillor pÄ.
Georges-EugĂšne_Haussmann.
Barrikader pÄ Paris gator. Mellan Ären 1830 till 1848 drabbades staden av sju vÀpnade uppror. MÄlningen Àr av Horace Vernet frÄn 1849.
Paris gamla bebyggelse bestod av trÄnga kvarter som var lÀtta för upprorsmakare att barrikadera sig i.
Paris arbetare gjorde 1871 uppror och bildade en sjÀlvstyrande kommun av staden. Den krossades effektivt av fransk militÀr genom att de breda boulevarderna var svÄra att försvara för revolutionÀrerna.
I impressionistisk stil skildrade Gustave Caillebotte Paris nya breda boulevarder i den hÀr mÄlningen frÄn 1877.
I Paris sammanföll de anarkistiska arbetarnas och de frihetslÀngtande konstnÀrernas intressen, ofta levde de i samma fattiga och förfallna omrÄden och delade föraktet mot den nÀriga borgerligheten. För kulturskaparna var inte socialismens materiella jÀmlikhetsstrÀvan nog, de ville bryta med alla begrÀnsande traditioner och borgerliga konventioner och skapa nÄgot helt nytt utan att slava under penningens makt. De anarkistiska arbetarna sÄg förstÄs en stark allierad i de intellektuella som subversivt kunde förÀndra kulturen och folkmentaliteten till deras fördel. '
Anarkisten Ămile Henry grips efter det blodiga attentatet pĂ„ CafĂ© Terminus 1894. Illustration av Osvaldo Tofani frĂ„n samma Ă„r.
För de allra flesta anarkister var möten, protester och pamfletter tillrĂ€ckliga medel i kampen, men snart blev ocksĂ„ det politiska vĂ„ldet legitimt. Först riktades det mot enskilda motstĂ„ndare som politiker, militĂ€rer, poliser, Ă€mbetsmĂ€n och företagsledare, men nĂ€r den blott 21-Ă„rige anarkisten EmilĂ© Henry den 12 februari 1894 kastade in en bomb i CafĂ© Terminus i Paris hade terrorismen fĂ„tt ett nytt ansikte, en historisk handling som dĂ€refter öppnade för vĂ„ldsamma terrordĂ„d mot vilka civila mĂ„l som helst för att destabilisera och sprida skrĂ€ck i samhĂ€llet. Henry dödade en person och skadade 20 vid dĂ„det och inför sitt öde i giljotinen konstaterade han iskallt: âDet finns inga oskyldiga inom borgarklassenâ.
I essĂ€n âVi Ă€r det brĂ€nsle som antĂ€nder krigets förgörande eldâ beskriver kulturvetaren Gustav Larsson hur Islamiska staten (IS) intagit ett Ă€nnu mer radikalt förhĂ„llningssĂ€tt. Den radikala islamismen har vuxit till sig under de senaste Ă„rtiondena och dess mĂ€ktigaste uttryck Ă€r sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt IS:s kortlivade âkalifatâ i Syrien och norra Irak Ă„ren 2014 till 2019.
Att det föll samman kan lÀtt betraktas som ett stort bakslag för IS, men Larsson visar hur det redan frÄn början ingick anhÀngarnas sÀregna verklighetsuppfattning. De Àr vÀl medvetna om att de i den hÀr vÀrlden inte kan vinna det krig de för, deras utpekade motstÄndare Àr de militÀra supermakterna USA, Ryssland och Kina. Men det Àr den eviga andliga striden som Àr den vÀsentliga eftersom vi enligt IS uppfattning lever i den yttersta tiden, alltings undergÄng stÄr för dörren. I generation efter generation kommer deras anhÀngares martyrskap tvinga fram fiendens sanna brutala ansikten och i det slutliga vÀrldssammanbrottet triumferar de renlÀriga och hÀrdade muslimska krigarna.
NÀr Islamiska staten tillslut övergav Kobane i Syrien 2015 hade de förstört 80 procent av byggnaderna och merparten av de nÀra 45 000 invÄnarna hade flytt frÄn staden.
IS:s strategi Ă€r âpolitisk vildhetâ, att rasera alla samhĂ€llsstrukturer och Ă„samka sĂ„ mycket skada och mĂ€nskligt lidande som möjligt. Det Ă€r denna pĂ„gĂ„ende kamp som för IS-krigarna utgör sann islam. I bĂ„de propaganda och krigföring Ă€r dĂ€rför det dödliga vĂ„ldet mot alla âotrognaâ och framför allt muslimska âavfĂ€llingarâ fullt legitimt. De senare utgör enligt IS merparten av alla muslimer dĂ€rför att de har accepterat sekulĂ€ra och demokratiska styrelseskick.
Högerextremister Àr vid sidan av de militanta islamisterna den kraft som mest pÄtagligt plÄgat vÀrlden med terror under de senaste Ären. Forskare pekar pÄ att de har varit mycket skickligare Àn deras vÀnsterpolitiska motsvarigheter pÄ att vinna inflytande i det digitala landskapet. Deras svartvita och konspiratoriska vÀrldsbild passar mÄnga förbittrade och vilsna mÀnniskor i det moderna samhÀllet och kanaliserat folklig vrede. Inte alls olikt hur 1920- och 30-talets fascistiska och nationalsocialistiska förkunnare samlade massorna och radikaliserade hela samhÀllen.
Bakom den populistiska retoriken och frĂ€mlingsfientligheten ryms betydligt djupare radikala rötter. Religionshistorikern Fredrik Gregorius berĂ€ttar i essĂ€n âVi möts i Valhallâ om odinismens framvĂ€xt, en nyhednisk andlig rörelse med rasistiska och rent misogyna förestĂ€llningar.
Anders Behring Breivik i Oslo tingrÀtt 2012.
Odinister som Breivik legitimerar sina dĂ„d mot mĂ€nniskor med att dessa tillhör kollektiv som utgör ett âhotâ mot den ariska rasen. Precis som 1800-talets anarkistiska terrorister angriper odinistiska terrorister hela system och vill sĂ€tta skrĂ€ck i alla.
Odinismen kan likt anarkismen spĂ„ras till 1800-talets radikala politik och andlighet. PĂ„ senare Ă„r har odinister alltmer börjat dela anarkisternas samhĂ€llssyn och strĂ€var efter att tillintetgöra stater och ersĂ€tta dem med ânaturligaâ ariska gemenskaper. De försöker Ă„terskapa en romantiserat förestĂ€lld fornnordisk religion och kultur.
Odinismen vÀxte fram ur den nyandliga teosofiska miljön kring förra sekelskiftet. Teosofin lÀrde att alla religioner bygger pÄ en ursprunglig visdom som kan samla hela mÀnskligheten i jÀmlikhet och broderskap. Tanken Àr att de religiösa traditionerna bÀr vidare en sÄdant arv sedan urminnes tider och att det goda i dem kan vaskas fram för att bilda interreligiösa och mÄngkulturella gemenskaper.
Teosofen Helena Blavatsky 1877.
Problemet Ă€r att teosofin samtidigt var mĂ„ngtydig i sin syn pĂ„ mĂ€nskligheten. Centrala förkunnare som ryskan Helena Blavatsky omfamnade tidens âvetenskapligaâ raslĂ€ror och tĂ€nkte sig att mĂ€nskligheten i nĂ„got historiskt skede evolutionĂ€rt sett skulle ha delat sig i ett antal rotraser och att arierna var den mest förfinade av dessa. Det innebar inte att hon sĂ€rskilt hyllade den kristna civilisationen, tvĂ€rtom hĂ€vdade Blavatsky att ariernas spridning i Indien medfört att hinduismen och buddhismen var överlĂ€gsna just kristendomen i vishet.
Antroposofen Rudolf Steiner 1905.
Men efterföljare, som antroposofins österrikiske grundare Rudolf Steiner, tÀnkte sig en fortsatt evolutionÀr process dÀr vissa mÀnskliga raser, som Amerikas urinvÄnare, var dömda att gÄ under. Ett ideologiskt smalare uttryck tog sig dessa tankar bland ariosoferna, en ytterst högerextrem minoritet bland de annars sÄ socialistiska och kosmopolitiska teosoferna.
Ariosofins grundare Guido List 1910.
En tidig ariosofisk tĂ€nkare var den österrikiske författaren Guido List. Han förestĂ€llde sig att den tysksprĂ„kiga folkliga kulturen och kristendomen bar pĂ„ ett dolt Ă€ldre hedniskt germanskt arv av sann visdom. Enligt honom hade germanerna blivit pĂ„lurade kristendomen vilken hade pacificerat deras naturligt vĂ„ldsamma och hjĂ€ltemodiga lynne. Denna ursprungliga andlighet innebar att germanerna en gĂ„ng levt i fullstĂ€ndig folklig och kulturell harmoni med naturen och vĂ€rlden, allt det som förkroppsligar Gud, det vill sĂ€ga allfadern âWotanâ (Oden). Ănnu fanns den att finna i de gamla runorna för dem som kunde uttolka dem pĂ„ rĂ€tt vis, vilket List pĂ„stod sig kunna göra. Han hĂ€vdade att de gamla germanernas Ă€ttlingar kom allt lĂ€ngre frĂ„n sitt ursprung genom kristendomens judiska tankegods som utvecklats till den pĂ„gĂ„ende moderniseringens âdekadentaâ fenomen som demokrati, feminism, jĂ€mlikhet och urbanisering.
En modern konstnÀrlig framstÀllning av Oden. MÄlning av Max Presnyakov frÄn 2002.
En av Lists efterföljare var landsmannen Jörg Lanz von Liebenfels, en tidigare katolsk munk som författade en sĂ€llsam lĂ€ra. Liebenfels hĂ€vdade att de ljushyade arierna egentligen var ett gudomligt folk. Den bibliska berĂ€ttelsen om syndafallet var i sjĂ€lva verket en parabel om hur apmĂ€nniskan Adam lurar och vĂ„ldtar Eva, en arisk kvinna, en symbolisk myt om hur den ariska rasen degenereras genom samröre med lĂ€gre varelser. Enligt Lienbenfels var Jesus den siste riktige rena ariern, men det fanns âhoppâ, genom rassegregation och selektion skulle det ariska blodet Ă„ter renas.
Carl Gustav Jung sÄg Odens Äterkomst förkroppsligad i nationalsocialismen.
LÀnge var ariosofin en marginell företeelse, men den framstÄende schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung diskuterade just Wotan som en kollektiv arketyp i det tyska medvetande i en essÀ 1936. Han beskrev en vÄldsam kraft i dvala pÄ vÀg att vakna i form av nationalsocialismen. Hans tankar har blivit viktiga för odinismen, men sjÀlv var han liksom rörande nazismen mer kluven inför Wotans Äterkomst, hÀr fanns en förgörande vÄldsamhet som riskerade att slÄ sig fri.
Visst kĂ€nner vi igen ariosofernas tankegods i nationalsocialismen, men den mer âvetenskapligtâ (rasbiologiskt) inriktade Adolf Hitler var kallsinnig mot all ockultism och skeptisk till SS-chefen Heinrich Himmlers fascination för denna, han ville i stĂ€llet behĂ„lla och vĂ„rda de tyska kyrkorna.
Heinrich Himmler 1929.
Efter andra vĂ€rldskriget fördes de ariosofiska tankegĂ„ngarna vidare pĂ„ disparata hĂ„ll, men tog starkt fĂ€ste i den amerikanska vit makt-miljön under 70-talet dĂ€r den sedan dess har utvecklats och frodas i form av odinismen. Kristendomen har lĂ€nge varit dominerande bland amerikanska rasister, men i den högerradikala miljön vĂ€xer odinismen med dess betonande av manlighet och antifeminism sig stark och har spridit sig över vĂ€rlden, inte minst genom nĂ€tet. En kĂ€nd svensk förkunnare Ă€r influeraren âThe Golden Oneâ som romantiserar âvikingatidenâ och predikar hypermaskulinitet, reaktionĂ€ra könsroller och antisemitism.
Etiopiens premiÀrminister Abiy Ahmed Ali 2018.
En rakt motsatt religiöst motiverade radikalism finner vi hos den etiopiske premiĂ€rministern Abiy Ahmed Ali. Sitt muslimska namn till trots Ă€r hans pingstvĂ€n och hur Abiy Ahmeds kristna övertygelse kan spĂ„ras i hans politiska gĂ€rning, beskriver Lejon i essĂ€n âOm du vill har en fredlig natt, mĂ„ste Ă€ven din granne fĂ„ en fredlig nattâ.
Abiy Ahmed Ali talar i Oslo i samband med att han tilldelades Nobels fredspris 2019.
Abiy Ahmed var den yngste afrikanske ledaren nĂ€r han 41 Ă„r gammal tilltrĂ€dde sitt Ă€mbete 2018. Han har kallats âAfrikas Obamaâ, likt den tidigare amerikanska presidenten Ă€r han en förhĂ„llandevis ung ledare som ocksĂ„ tilldelades Nobels fredspris. Genom att strĂ€cka ut sin hand till eritreanerna fick han slut pĂ„ den 20 Ă„r lĂ„nga grĂ€nskonflikt som kostat över 100 000 mĂ€nniskor livet.
Eritreas presiden Isaias Afwerki och Abiu Ahmed Ali har trevligt tillsammans under ett möte 2019.
Lejon beskriver hur Abiy Ahmed likt Obama anvĂ€nt kristna och bibliska referenser nĂ€r han beskrivit sitt politiska projekt, att i ett Etiopien med dess 80 olika etniciteter och minst lika mĂ„nga kulturer skapa ett sammanhĂ€ngande och solidariskt samhĂ€lle. Ăven om Abiy Ahmed sjĂ€lv tillhör folkmajoriteten oromo Ă€r hans politiska filosofi grundad i den nĂ€st största folkgruppen amharas ortodoxa tanketradition som lĂ€nge varit bĂ€rande för etiopisk statsbyggnad. Abiy Ahmeds radikalitet Ă€r alltsĂ„ att Ă„tervĂ€nda till Etiopiens urĂ„ldriga kristna rötter för att försöka lĂ€ka ett samhĂ€lle som helt höll pĂ„ att falla samman av korruption och maktmissbruk nĂ€r han tilltrĂ€dde.
En uniformerad Abiy Ahmed Ali tillsammans med sina befÀhavarare.
Sannolikt Ängrar nog ÀndÄ Norska Nobelkommittén sitt val, den gjorde samma naiva misstag som med Barack Obama (att en amerikansk president pÄ ett eller annat sÀtt inte skulle bloda ner sina hÀnder Àr orealistiskt) för sedan snart tvÄ Är tillbaka har verkligheten kommit ifatt Aiby Ahmeds kristna idealism eller möjligen visat hans rÀtta jag. Numera leder den gamle veteranen frÄn kriget mot Eritrea sjÀlv sina trupper mot rebellerna i den ortodoxt kristna regionen Tigray och Àr i praktiken allierade med sina gamla fiender eritreanerna. Inbördeskriget i Etiopien bedöms vara den dödligaste konflikten i vÀrlden, Àn sÄ lÀnge blodigare Àn kriget i Ukraina, och den gode Abiy Ahmed misstÀnks nu ha gjort sig skyldig till folkmord.
Ett utslaget militÀrfordon i staden Hawzen i Tigray 2021.
Religionerna och deras arv har i sin tur utsatts för radikal kritik. I âdet röda Wienâ samlades i slutet av 1920-talet och början av 30-talet en grupp filosofer och vetenskapsmĂ€n med ett kulturellt och politiskt radikalt program. De ville bli kvitt alla âmetafysiska spekulationerâ och rena bĂ„de sprĂ„k och tanke frĂ„n âvidskepligheterâ och ânonsensâ. Filosofen Fredrik Stjernberg skildrar deras öde i essĂ€n âWienkretsenâ.
Ernst Mach 1902.
Gruppen hade minst tvĂ„ viktiga influenser. Den ena var den Ă€ldre landsmannen, matematikern, fysikern och filosofen Ernst Mach som hĂ€vdade en radikal empirism, endast det vi kan erfara med vĂ„ra sinnen Ă€r meningsfullt att diskutera och undersöka. Mach gick sĂ„ lĂ„ngt som att avfĂ€rda atomers existens eftersom ingen dĂ„ hade observerat dem, i dag kan vi sedan lĂ€nge emellertid klyva dem. Den andra centrala inspirationskĂ€llan var en annan landsman, filosofen Ludwig Wittgenstein, som i sin skarpa sprĂ„kkritik hĂ€vdade att om vi vara lĂ€rde oss att tala om vĂ€rlden pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt skulle vi sluta uppta oss vid att diskutera olösliga frĂ„gor om vad som Ă€r âgott och ontâ eller âskönt och fultâ och i stĂ€llet kunna ta tag i de rent vetenskapliga problemen.
Ludwig Wittgenstein 1930.
TĂ€nkarna i Wienkretsen hĂ€vdade dĂ€rför att det endast var meningsfullt att diskutera sĂ„dant som vi genom observationer av verkligheten kan verifiera. Filosofins uppgift Ă€r rent instrumentell, den ska rena sprĂ„k och tanke frĂ„n sĂ„dant som saknar vetenskaplighet. Vad som Ă€r âgottâ och âontâ eller âfintâ och âfultâ handlade för dem bara om att uttrycka kulturellt betingade kĂ€nslor inför olika fenomen. En viktig likasinnad var de amerikanska behavioristerna, psykologer som endast studerade beteenden och deras uppkomst, inte huruvida mĂ€nniskor hade nĂ„gon vidare âinreâ vĂ€rld att tala om. Det politiska programmet blev socialingenjörens, genom vetenskap och jĂ€ttelika beteendeanalyser skulle ett nytt rationellt samhĂ€lle kunna planeras och byggas uppifrĂ„n av experter.
Mortiz Schlick 1930.
De hĂ€r idĂ©erna ogillades starkt av konservativa kristna och inte minst österrikiska nationalister. NĂ€r den psykiskt sjuke och olycklige studenten Johann Nelböck sköt ihjĂ€l Wienkretsens frĂ€mste företrĂ€dare, filosofen Moritz Schlick 1936, gjorde högerextremisterna honom till en martyr som handgripligen bekĂ€mpat det âjudiska tĂ€nkandeâ som avvisade alla högre metafysiska âsanningarâ, som den kristna religionen eller nationalismen. Mycket riktigt blev Nelböck benĂ„dad för mordet nĂ€r Nazityskland införlivade Ăsterrike ett par Ă„r senare och Wienkretsens anhĂ€ngare fick fly hals över huvud.
De en gÄng inflytelserika österrikiska filosofernas tankegods har nu i stort sett övergivits, Àven om deras intresse för att finna en sammanhÄllen vetenskap hÀnger kvar i vÀstvÀrlden. Politiskt sett har deras radikala sociala ingenjörskonst ocksÄ fÄtt fÀste och snarast blivit starkare med Ären dÄ traditionella kristna vÀrden trÀngs tillbaka till förmÄn för tron pÄ vetenskapen. VÄra liv ska radikalt lÀggas till rÀtta av expertisen.
Arnold Schönbergs sjÀlvportrÀtt frÄn 1910.
Alban Berg 1930.
Wienkretsens program kan ses som en del i en större samtida strĂ€van att vilja skĂ€ra bort allt âfluffâ och âonödigtâ, att rena den mĂ€nskliga kulturen. LandsmĂ€nnen Arnold Schönberg och Alban Berg komponerande atonal musik för att ersĂ€tta det gamla âuttjĂ€ntaâ tonsprĂ„ket och arkitekten Adolf Loos ville rensa byggnadskonsten pĂ„ alla ornament och ritade fullkomligt funktionella hus.
Adolf Loos Villa MĂŒller i Prag.
Den italienske futuristiske arkitekten Antonio Sant'Elia ritade science fiction-artade hus redan pÄ 1910-talet.
Om 1900-talets och vĂ„r tids radikala förhĂ„llningssĂ€tt till just arkitekturen skriver konstvetaren Anna Ingemark om i essĂ€n âFörstör alla doriska, joniska och korintiska kalkstenskolonnerâ. Loos var lĂ„ngt ifrĂ„n ensam om sin radikalism, de italienska futuristerna ville helt göra sig kvitt traditionerna och gestaltade sina urbana visioner i skisser som Ă€nnu i dag framstĂ„r som ren science fiction. LĂ€ngst i att realisera sina radikala idĂ©er gick den schweiziske arkitekten Charles-Ădouard Jeanneret, mer kĂ€nd som âLe Corbusierâ. Han ville bygga allt med tidens nya material, stĂ„l, betong och glas och utvecklade en slags maskinestetik för just byggnadskonst, att mĂ€nniskors hem likt deras arbetsplatser skulle vara helt funktionellt inriktade, som om de vore fabriker.
Le Corbusiers modell frÄn 1925 för hur ett framtida Paris skulle se ut. JÀmna allt med marken och bygga jÀttelika betongkomplex i stÀllet.
Le Corbusier fick ett starkt inflytande i Sverige dÀr hans radikala idéer passade socialdemokratins modernisering av landet. Gamla dÄliga arbetarbostÀder skulle ersÀttas och mÀnniskor fick Àntligen bo rent och snyggt. En kraftfull urbanisering förordades av Corbusier, mÀnniskan skulle samlas i jÀttelika byggnader tÀtt placerade inne i stÀderna. Hans mest radikala idéer att riva hela centrala Paris och Stockholm och ersÀtta alla de hundratals Är gamla husen med stora betongkomplex förverkligades inte (helt), men visst lever hans arv vidare. Som förestÀllningen om att vi alla prompt mÄste bo kompakt i glas- och metallÄdor inne i stÀderna. Likt Corbusier tolkas denna urbanisering Ànnu som en nödvÀndig evolution eller naturlag, inte som ett aktivt politiskt val.
Denna typ av ârenandeâ radikalism finner vi ett samtida exempel pĂ„ i den svenske litteraturvetaren och filosofen Martin HĂ€gglund som har uppmĂ€rksammats i vĂ€rlden för sin lĂ€ra om âsekulĂ€r troâ, ett förhĂ„llningssĂ€tt till planeten och varandra âbefriatâ frĂ„n förestĂ€llningar om överjordiska makter.
Den svenske litteraturvetaren och filosofen Martin HÀgglund har blivit en populÀr förkunnare för ateism.
I en essÀ synas hans resonemang av filosoferna Martin Berzell och Andrås Szigeti och de finner en vilsen och enögd radikal under den populÀre förkunnarens yta. De pekar pÄ hur HÀgglund i sitt avvisande av bÄde religiösa och filosofiska traditioner och skrifter pÄ hÀpnadsvÀckande begrÀnsat vis inte tycks ha nÄgon som helst medvetenhet om texters mÄngtydighet. HÀgglunds sekularism blir i sig religiös nÀr han sjÀlv överger det försiktiga och prövande förhÄllningssÀtt som kÀnnetecknar upplysningens förnuftstro.
SÞren Kierkegaard. Teckning av Niels Christian Kierkegaard frÄn 1840.
Framför allt misslyckas han med att visa varför mÀnniskor skulle fÄ större andlighet och starka ansvarskÀnsla för vÀrlden om de slutar tro pÄ Gud och ett liv efter detta. HÀgglunds svaga lÀsning av kristna tÀnkare som dansken SÞren Kierkegaard eller engelsmannen C. S. Lewis gör att han inte förstÄr den djupare insikten, nÀmligen att vÄra egna offer och förluster som mÀnniskor i det hÀr livet blir Ànnu större i ljuset av att vÄr Skapare av ren kÀrlek offrade sin ende son för oss alla och pÄ sÄ vis fullt ut delade vÄr existentiella Ängest och ofrÄnkomliga erfarenhet av dödens natt.