Uppsättningen tolkar romarriket "fritt ur minnet". Det innebär att allt som har en italiensk koppling får plats i detta universum. Pizza, maffia, Super Mario, så kallad "spaghettivästern" - allt är kofotat in i pjäsen.
I det kanske allra kändaste avsnittet av South Park, "Scott Tenorman Must Die" utmanar huvudpersonen Eric Cartman sin nemesis Scott Tenorman på en matlagningstävling. Den som kan göra den bästa chiligrytan vinner. De båda karaktärerna äter varandras chili och när Scott Tenorman avslöjar att han lagt pubeshår i sin chili tror man att Eric Cartman blivit grundlurad. Men från ingenstans avslöjar Cartman att han lurat Scott Tenormans föräldrar in i döden, tagit kropparna och malt ner dem och lagat sin chiligryta på dem. En riktigt brutal intrigvändning som, i sin kontext, var något av det mest bisarra och roliga jag sett på TV. Scott Tenorman bryter ihop och Eric Cartman slickar bokstavligt i sig hans tårar. Tittarna blev chockade över hur allt gick från noll till 100 på ungefär en minut.
Något förvånande är kanske att South Park-skaparna Trey Parker och Matt Stone fick inspiration till "Scott Tenorman Must Die" från Shakespeares pjäs Titus Andronicus. Det sena 1500-talet älskade sina brutala hämnddraman, ju blodigare desto bättre. I Shakespeares original har protagonisten Titus Andronicus bjudit sin nemesis, kejsarinnan Tamora, på paj, varpå han avslöjar att han bakat in köttet från hennes två söner i pajen.
I Östgötateaterns uppsättning av Titus Andronicus har man tagit fasta på kopplingen mellan South Park och Titus Andronicus, och kryddat det med filmmakaren Quentin Tarantinos historierevisionism och brutala splatter. Där originalpjäsen utspelade sig i en klassisk, romantisk romersk miljö så utspelas den på Stora Teatern i romarriket "fritt ur minnet", för att citera regissören Marie Nikazm Bakken. Det innebär att allt som har en italiensk koppling får plats i detta universum. Pizza, maffia, Super Mario, så kallad "spaghettivästern" – allt är kofotat in i pjäsen.
Men huvudtemat i pjäsen är just blod. Inför varje föreställning blandar scenteknikerna ihop tio liter blod som skådespelarna mer eller mindre ska bada i. Att gå "all in" på blod är i sig en ganska rolig ansats till Shakespeares brutala original. Skådespelarna bokstavligen häller blod på varandra och sig själva på ett uppenbart överdrivet sätt. Och jag har inget emot när det blir splatter (även om några i publiken lämnar teatern när Titus sliter ut tarmarna på en av Tamoras söner).
Men problemet är att det, till skillnad från South Park, inte finns någon finess i det hela. Uppsättningen väljer att inte bygga upp någon anspänning och få publiken att häpna. Nej, det är full gas hela tiden och, likt blodet på scenen, så blir det hela bara en sörja. Jag fattar att man sneglat på maximalister som Tim Burton (vars film Beetlejuice sätts upp som musikal på Östgötateatern under hösten) där man slängs från absurditet till absurditet, men som så ofta annars hamnar Östgötateatern i studentspex och revy när man vill provocera. Det är snoppar och tuttar, det är kiss och bajs, det är halka på bananskal och Buttericks.
Samspelet mellan Jesper Barkselius (Luigi) och Thora Møller Jensen (Mario) är en av höjdpunkterna under föreställningen.
Bäst är uppsättningen när man lyckas skapa den här krocken mellan två tydliga känslor - gråt och skratt. I en känslosam scen har Titus skurit av sig handen för att rädda sina två tillfångatagna barn men då, från ingenstans, kommer Super Mario och brorsan Luigi upp ur golvet och överlämnar barnens huvuden till Titus. Att man lyckas med krocken kan man tacka samspelet mellan Thora Møller Jensen (Super Mario) och Jesper Barkselius (Luigi) för. Dessa två skådespelare har uppenbarligen det som kallas funny bones, naturlig komisk tajming. När de sen går ur Super Mario-rollerna och presenterar sig med sina riktiga namn och att de gärna kommer och uppträder på 50-årsfester är nog uppsättningens roligaste stund.
På pluskontot kan också läggas Julia Herskovits scenografi. Den är påkostad, genomtänkt och rolig. Dekoren på pizzerian där många scener utspelar sig är som ett populärkulturellt Sixtinskt kapell. Det finns hundratals fyndiga små detaljer att upptäcka.
"På pluskontot kan också läggas Julia Herskovits scenografi. Den är påkostad, genomtänkt och rolig. Dekoren på pizzerian där många scener utspelar sig är som ett populärkulturellt Sixtinskt kapell. Det finns hundratals fyndiga små detaljer att upptäcka. "
Det här är blott fjärde gången Titus Andronicus sätts upp i Sverige och det känns i sig lite högtidligt fint. Jag hade önskat att man vågade att renodla känslorna. Skådespelarna kan hantera både allvaret och komiken, men tyvärr slarvas uppsättningen bort i sörjan av blod, pruttar och tuttar.