Saras promenad i slottet tar oss genom 400 år

"Vågar du?", frågar guiden Sara Perlman och öppnar dörren till gästrum 13 på Löfstad Slott, som har en hisnande, skrämmande och spännande historia över 400 år.

Norrköpings kommun 21 september 2019 14:00

– Vem har varit här förut? frågar Sara Perlman, som varit guide i drygt ett år på slottet, när ett 30-tal medlemmar i Borgs Hembygdsförening samlas i skymningen på slottsgården alldeles utanför entrén.

Många har varit här förut.

Jag har inte varit det.

Det hade inte kvällens guide Sara Perlman heller innan hon började dryga ut kassan vid sidan av sina lärarstudier på universitetet.

– Löfstad var för mig, innan jag började här, bara något man åkte förbi på vägen till Ikea. Det ligger liksom lite för nära Norrköping. Man är ju sällan turist hemma, vilket är synd, med tanke på vilken skatt vi har här. Det handlar inte bara om vår historia. Det är Europas historia med tanke på familjen von Fersen, säger hon.

Löfstad Slotts historia går tillbaka till 1600-talet, när slottet byggdes och stod där tills en brand 1750 ödelade nästan hela slottet. En piga, som skulle hämta vantar en kall januarinatt, tappade av misstag glöd i vävkammaren och slottet började brinna. Pigan ska, enligt historien, blivit så förtvivlad att hon dränkte sig i sjön samma natt. Henne kan man se springa i parken, men bara under natten mellan den 7 och 8 januari – den natt då slottet brann.

Det är bara en av historierna vi får med oss på vandringen genom paradvåningen till matsalen, biblioteket, sällskapsrum och berättelsen om släkten von Fersen, som är Löfstad Slott.

Turen avslutas i Emilie Pipers sovrum, där hon somnade in 1926. Hon var Sophie von Fersens barnbarnsbarn och slottets sista ägarinna. Tiden har bokstavligen stått stilla innanför slottets väggar på paradvåningen sedan dess. Det var Emilie, som genom sitt testamente, gjorde Löfstad till museum. Detaljerna är unika.

Vilken fråga är den vanligaste du får på dina turer?

– Varför står den här här? undrar folk om kanske en lampa på ett bord.

Vad svarar du?

– Jag vet inte. Det är Emilie Pipers hem.

Sällskapet har lämnat slottet, när vi tar trappan upp till våningen med alla gästrummen. De ligger där, vägg i vägg, likt en hotellkorridor, men från en annan tid och med sin alldeles unika historia. 

– Ju finare titel du hade ju större rum fick du, säger Sara.

Vi stannar till utanför rum nummer 13.

Spökrummet.

– Vågar du?, frågar Sara och ler.

Vi kliver in i rummet, som är stort, vackert, mystiskt och spännande med sina målade väggar och blodfläcken, som aldrig försvinner, vid ett av bordsbenen. 

Man har försökt tapetsera rummet många gånger, men varje gång man kommit tillbaka in i rummet har tapeterna ramlat ner från sina väggar. Spöken river nämligen ner alla nya tapeter. Det är därför väggarna är, till skillnad från andra rum, målade efter det första tapetmönstret.

Blodfläcken?

– Du ser den där. Den är inte stor, men den är alltid där. Det spelar ingen roll vad man gör. Den kommer alltid tillbaka, säger Sara.

Blodfläcken kommer från ett svartsjukedrama, som inträffade under en fest, när slottet var återuppbyggt efter den ödesdigra branden.

– Man hade en fest med nära och kära. Det var säkert ett par hundra personer på plats. Två unga herrar blev förtjusta i samma flicka och valde att duellera om henne. En av herrarna blir skjuten i magtrakten och börjar blöda kraftigt. Han bärs då upp till sitt gästrum, det här, och ligger här. Man försöker desperat stoppa blödningen samtidigt som man kallar på en doktor, men det tar för lång tid och han dör. Hans blod orsakade fläcken. Han ska, enligt historien, svurit på att den aldrig skulle gå bort.

Ska vi våga tro på det?

– Man kan känna av historiens vingslag här på slottet ibland, säger Sara utan att låta orden sväva iväg så mycket mer än så.

Jag vill gärna tro det.

Det finns, förresten, en tredje historia om just det här rummet.

Adelsmannen och krigskarriäristen Axel Lillie, som byggde Löfstad Slott som morgongåva åt hustrun Christina Mörner tack vare medel från sina krigiska framgångar ute på kontinenten, blev av med sitt ben under det 30-åriget och tvingades leva resten av sitt liv med träben. Han fick ingen ro i sin grav och man kan höra honom klampa runt med sitt träben, men här och nu är det alldeles tyst.

Jag vänder mig dock aldrig om och tittar upp mot rum 13.

Kan du bli rädd och skrämd själv, när du går här bland alla saker och historier?

Sara Perlman låter tystnaden bli en del av svaret.

– Jag går inte gärna själv och stänger och släcker slottet, men när det händer då och då går jag fort genom våningen, säger hon.

På promenad med...

Vem? Sara Perlman.

Titel: Guide på Löfstad Slott.

Var? Vi började vår promenad på slottsgården och fortsatte genom den pampiga matsalen, kontor, biblioteket, flera sällskapsrum och slutade i ett sovrum, som tillhörde slottets sista ägarinna Emilie Piper (1857-1926). Stora som små detaljer från förr ger en unik känsla nu, när vi går genom de 400 åren.

Löfstad Slott drivs av Östergötlands Museum, som också äger alla inventarier. Byggnaderna och godset ägs och förvaltas av Riddarhuset.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa