Han har växlat mellan filmer, teaterpjäser och haft stor framgång i musikalen Dr Zjivago på Malmö Opera.
Det skulle kunna innebära yrkesmässiga identitetsproblem, men förankringen finns främst i musiken.
– Jag gick ju musikalprogrammet på Teaterhögskolan i Göteborg, så musiken känns naturligast för mig. Samtidigt fick jag en gedigen teaterutbildning, men det är inte alltid så lätt, eftersom folk gärna vill sätta epitet, säger han och förklarar att han mötts av förvåning när han dykt upp i en del sammanhang.
Vi träffas i De Geerhallen och slår oss ner vid ett av borden intill ett av de stora fönstren mot Kråkholmen och Motala ström. Lite senare ska han in och repetera inför lördagens konsert med Symfonikerna, som redan samlats på scenen.
Han och Åsa Fång, som också medverkade i Dr Zjivago, ska framföra sånger av Jacques Brel och Edith Piaf.
– Vi har jobbat mycket ihop tidigare och hon hade sjungit Piaf. Själv medverkade jag i en Brel-föreställning på Vasateatern 2007, så vi bestämde oss för att väva en historia kring deras musik, säger han.
Sångerna har arrangerats så att det konserten fått karaktär av teaterföreställning.
– Vi har rekvisita, men också arrangerat det så att olika historier möter varandra. säger han och berättar att det anspelar på chansontraditionens ursprung.
Den uppstod genom att kringvandrande berättare återgav tre minuter långa berättelser, som kom senare kom att musiksättas.
Jacques Brel var ingen han fastnade för i första gången han hörde hans sånger.
– Det var på en pub och det var någon med ett glas rödvin i näven som drog en av låtarna. Det var på franska vilket jag inte förstod, så jag tyckte bara att det lät konstigt,. men när jag satte mig in i texterna upptäckte jag att de var som nedslag i livet. Det kunde vara alltifrån satir till sturm und drang, förklarar Christopher.
De har gett föreställningen på olika håll i landet, men det blir första gången med en fulltalig symfoniorkester.
– Vi har haft olika konstellationer, men att göra det här tillsammans med SON är naturligtvis en dröm, säger han.
De senaste åren har varit händelserika. Dr Zijvago har nyligen avslutats, men uppsättningen blev en publik- och kritikersuccé.
– Det var tredje gången den sattes upp och bara bara gått i Australien och Finland tidigare, men nu ska den vidare till Broadway, säger han.
Musikalen bygger på Nobelpristagaren Boris Pasternaks roman, som också blev film genom den brittiske regissören David Lean.
Christopher Wollter hade huvudrollen, som en gång gav Omar Sharif världsberömmelse.
– Jag läste boken, men väntade in i det sista med att se filmen, eftersom jag inte ville bli allt för påverkad. Men jag har förstått att den fick stort genomslag när den kom, säger han.
Han återfinns också i Anna Odells debutfilm "Återträffen", som blev flerfaldigt belönad både vid Guldbaggegalan och filmfestivalen i Venedig.
– Det var en mycket speciell inspelning. Anna var ju rookie både som regissör, skådespelare och manusförfattare, men är intellektuellt väldigt rörlig och nyfiken. Vi gjorde massor av tagningar för att se om det skulle gå. Det var häftigt, säger han.
Efternamnet anspelar på svensk skådespelarhistoria och han är släkt med Sven Wollter som är bror till hans farfar, men det avgjorde inte yrkesvalet.
– Vi har mest träffats på släktträffar och har inte haft den kontakten, säger han och förklarar att han började som körsångare i hemstaden Lund.
Det fick honom att söka in på Teaterhögskolan och till sin förvåning kom han in redan vid första försöket.
– När det blev så fanns det egentligen inget alternativ, säger han och reser sig upp för att möta orkestermusikerna.