Författaren och komikern Jonas Gardell i samtal med Henrik Johansson från Östgötateatern.
Zarah Leander-museet är en synnerligen rikt utrustad och välskött kulturinstitution i miniformat, som drivs av ideella krafter i Häradshammars bygdegård. Här finns också en scen. Besökarna hittar hit, inte minst långväga via arrangerade bussresor med några stopp hos lokala matproducenter.
Nej, här på Vikbolandet känner ingen till begreppet sömnig glesbygd och man törs boka in spännande artister, inte minst tack vare Henrik Johanssons engagemang, till vardags produktionschef på Östgötateatern.
Numera ingår han också i Zarah Leander-sällskapets styrelse.
Ni minns säkert SVT:s stora dramasatsning "En kunglig affär" om Gustav V och Haijby. Bengt Braskered skrev manus och nu är det alltså dags för "Die Leander". Han berättar om hur han som liten pojke lyssnade på en dubbel-LP med stjärnan, vek ut det stora konvolutet och såg på bilden med den vackra kvinnan i en vit fotsid klänning:
– Någonting slog an i mig. Jag blev tagen av henne som person redan då. Jag skrev ett manus för SVT:s räkning, men mer än så blev det inte. Så ringer de här herrarna och frågar om vi ska göra teater, utbrister Bengt med ett brett leende och blicken fäst på Nils Poletti och Henrik Johansson.
Skådespelerskan Julia Küster gör rollen som Zarah Leander.
Nils berättar hur han i mötet med Julia Küster ville göra något på tyska, kanske Marlene Dietrich. Men efter en heldag med ensemblen här ute i på museet med Zarah-konnässören Jörgen Mulligan som ciceron, var valet självklart:
– Zarah Leander är en komplex, dunkel och fantastisk person som lever och verkar under en komplicerad tid. Hon pressas från olika håll, tar många beslut och slåss med etiska och moraliska dilemman, inte minst i kärlek. Men det blir inte en föreställning som handlar om huruvida hon var nazist. Vi vill försöka fånga henne som människa.
Föreställningen kommer ha premiär i Linköping den 19 februari och går upp i Norrköping i den 3 maj.
Leander förblev kontroversiell i Sverige och efterkrigstiden var inte nådig mot henne. Få har väl som hon så offentligt anklagats för nazisympatier. Det var enklare att utse en enskild syndabock än att erkänna en skam som angick hela Sverige. Zarah Leander försökte aldrig förklara sina år i Tyskland. ”Jag är en politisk idiot som bara vill arbeta och tjäna pengar”, har hon sagt. Men en sak är säker, Leanders alla filmer och storsäljande hits gjorde henne till en evig stilikon. Med sin mörka röst, sitt flammande hår och resliga apparans uttryckte hon en annan sorts kvinnlighet. En sådan som inte ber om ursäkt för sig. Inte konstigt att hon också blivit gayikon.
Om gayvärlden och romanen "Fjollornas fest" berättar Jonas Gardell med sin omisskännligt dråpliga galghumor. Till den mytomspunna festen på Club Etoile, Piperska muren 1971 kommer 700 personer. I tidningarna beskrivs den som ”Sveriges största fjollparty”. Denna enda kväll och natt i ett bigott och böghätskt Sverige, får transor och drag queens äntligen breda ut sig bland paljetter, löshår och skumpa:
– Droska efter droska lämnar av Nana, Jeanette, Bettan, Rosa och Frances som för en enda natt äger världen. Men ni ska veta att fjollorna är de mest föraktade bögarna. I omvärldens ögon men även bland sina egna.
”Tolv livrädda personer gick i Sveriges första prideparad i Örebro. De sa inte knyst, men utan dem hade jag hade inte kunnat sitta här och prata med er,” utbrister Jonas Gardell.
Som så ofta i Gardells texter ingår också en bitter brygd. I en parallell berättelse längtar en pojke efter en annan värld och trots att modern varnat för otäcka farbröder med godis, blir det just en sådan som tar hans oskuld. Scenariot återkommer i Gardells texter och här finns självbiografiska inslag.
Gardell berättar också om Sveriges första prideparad i Örebro.
Tolv livrädda demonstranter går knäpptysta på trottoaren. De hade fått tillstånd, men vågade inte gå på gatan. På plakaten stod: ”Homosexualitet är kärlek”.
– De gick 200 meter på tolv minuter. Sedan gick de hem, ledsna och med känslor av att ha misslyckats. Men det var inte förgäves. De vågade inte säga ett knyst, men de gick! Utan dem hade vi inte haft hundratals pride-event i Sverige. Jag hade inte kunnat sitta här och prata med er om det. Ni hade inte lyssnat. Visst är det ganska vackert?
Titeln för Gardells aktuella show säger väl allt.
Om Zarah, gayvärlden och oss alla:
”Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.”