Primitivt men inte korkat

På ett sätt ser han ut som de 36 år han är, men på ett annat som han fortfarande går kvar i åttan på Tunaskolan, som han genialiskt nog döpte sitt första album till.

Många av de bästa låtar han sjungit och spelat in, både med Bear Quartet och med Mattias Alkberg BD, har ett tillbakablickande perspektiv. Några generationshymner har nog aldrig Mattias Alkberg haft några intentioner att skriva. Men just därför har han möjlighet att nå fram till sån blandad publik (även om den kanske aldrig kommer bli stor) vilket känns ganska befriande.

Tillsammans med tremannabandet blandar han punk, pop och rhytm'n'blues på ett, för det mesta, förtjänstfullt sätt. Även om publiken inte är mycket större än vad det brukar vara på Club Mogwai är ändå trycket framför scenen det. Liket Lever-covern Levande begravd ackompanjeras av spridda hyttande nävar från publiken.

Vid några tillfällen hamnar bandet i en lite väl sunkig bluesrock, Mattias Alkberg slutar ögonen och rockar på ett träskigt sätt. Men bandet är ändå snabbt ur svackorna. Fyllskalle är just en sån briljant låt som jag tror alla oavsett ålder kan känna igen sig i. Politix är lite slöare än på skiva och kanske just därför helt fantastisk. Just den typen av primitiv, men inte korkad, rock är kanske Mattias Alkberg BD bäst på i Sverige. Även om det är lite ojämn kvalitet är både jag och publiken glada att han finns till.

Primitivt men inte korkat

Mattias Alkberg har på sig blåjeans, en gräddvit skjorta och svart slipover. Håret är halvlångt i mittbena, luggen hänger ner i ögonen, en hårtest över vardera ögat.