Debatt
Det pågår sedan en tid ett arbete med en ny kulturplan eller kulturpolitiskt inriktningsdokument i Norrköpings kommun. Det ska beslutas till sommaren 2022.
Dialoger och samtal genomförs. Men det känns som att det mest väsentliga inte kommer fram. Det blir många fina ord om varför vi ska ha kultur och konst, och störst fokus verkar ligga på detta med växandet. Staden ska växa, bli attraktiv och locka till sig nya människor. Den kreativa miljön ska omsätta nya produkter och skapa upplevelser. Det talas om kulturkonsumtion.
Nyligen anordnades ett kulturting. Detta låter som en ny form av möte med kulturutövare, arrangörer, administratörer och politiker. Mingel, information och frågor till ansvariga. Ting antyder att alla ska få komma till tals. Riktigt så blev det inte här.
Vid kulturtinget i Hörsalen hörde också en professor från Jönköpings handelshögskola berätta på ett underhållande och övertygande sätt, kring platsens kvalitet, attraktion och möjlighet till växande.
Denna retorik innehåller säkert vissa empiriska data som stämmer med verkligheten. Men drivkrafter och motiv utgår från en överspelad och inte så aktuell forskning.
Forskning runt stadsutveckling idag har alltmer fokus på social och miljömässig hållbarhet. Det primära är alltså vår överlevnad. Att hantera både akuta och kommande svårigheter. Det sociala samspelet och att få samhället att hålla ihop. Detta är en forskning på alla nivåer, mångvetenskapligt och gränsöverskridande.
Målet om växande och ständig ekonomisk tillväxt, framstår i sig som en absurditet. I synnerhet när en stor del av miljöhoten utgörs av överförbrukning och tömning av jordklotets resurser. Eller förbrukning av energi som inte räcker till. Natur plundras. Arter dör ut.
I staden har vi de växande klyftorna. Ekonomiskt, kulturellt, språkligt. Avståndet har växt mellan stadsdelar, mellan förort och centrum.
Jag är inte för att kultur och konst främst ska ha ett instrumentellt perspektiv. Rättfärdigas för olika samhällssyften och få finnas till genom att den gör nytta.
Men det behöver nu ändå propageras för konsten och kulturens värden, ur dessa perspektiv. Relationen till bildning, kunskap, komplexitet, tolerans, förståelse, öppenhet. Betydelsen av det.
Vi måste tala om människovärde. Tala om mental utveckling och förändring. Tala om estetiska upplevelser, deras kvalitet men även förbättrad livskvalitet som det kan leda vidare till.
Vi har moraliska och etiska ställningstaganden framför oss, som blir oerhört svåra – kanske sönderslitande. Det är till stor del på en politisk nivå. Men politiken behöver komma ner på vardaglig samhällsnivå, engagera medborgarna, för att inte förtvina eller korrumperas.
Frågor om ansvar för samhällsförändring. Frågor om fördelning. Rättvisa, och plats för alla. Katastroferna i världen går inte att stänga ute (som vi gör nu inom EU).
Målet för en kulturplan eller kulturstrategi, behöver vara att skapa förutsättningar för ett helare och mer mångfaldigt samhälle. Gynna gärna den kreativa miljön. Men även en riktning och ett djup i det.
Visst, ekonomi och resurser sätter ramar och gränser. Men när den ekonomiska modellen och tillväxtmaskinen styr och drar som idag, faller både estetiska, mänskliga och andliga värden, ned i en grumlig bottensats.
Hierarkin behöver vändas. Värderingar och status ses över. Kulturella, språkliga och konstnärliga perspektiv behöver komma först. Sättas högst i prioritet, som ett slags samhällets grund för existens.