I kväll blir det spa-behandling för mastiffen Browser, berättar Camilo De Bresky, som annars tillbringar dagarna både på och bakom Östgötateaterns scen.
Under takåsarna på Nygatan drar han sig tillbaka för att vila. I kväll väntar en skön spa-behandling. För hunden. Magnifika mastiffen Browser hälsar mig välkommen, kaffet är nybryggt och samtalet flyter lätt över köksbordet. Men hur trivs egentligen en norrlänning söderut?
– Jag har allt jag kan önska mig! Här får jag vara musikalartist och koreograf, skriva och regissera. Jag tycker mycket om mina kollegor och är trygg.
Alla vill trivas på jobbet, men scenkonst är speciellt. Hård konkurrens och mycket nerver. Verktyget är den egna kroppen i all sin nyckfullhet. Östgötateaterns fasta ensemble har haft gott rykte. Artister på korttidskontrakt har känt sig välkomna.
Är det så fortfarande?
– Ja, trots stora förändringar. Nils Poletti tog över efter Johan Celander som var chef i 21 år. Det skakade säkert om. Under pandemin ställde vi om allt i två år. Sedan kom det ekonomiskt och politiskt ansträngda läget.
Ni har haft Europapremiär för komiska skräckmusikalen "Beetlejuice"?
– Ja, det känns bra, men det är enormt mycket att göra. "Rocky Horror Show" (2019) var en mastodontproduktion, men den här är ännu större. Jag gör också koreografin till riksproduktionen "Extas" och föreställningen om Zarah Leander.
När bestämde du dig för att bli koreograf?
– Under tredje året på Balettakademin. Jag hade lektion på morgonen, men var sjuk och satt bredvid. En klasskamrat kämpade med ett hopp. Jag reste mig för att visa, ställde mig i position, hoppade upp i en så kallad échappé och landade i en bred andra position. Det lät som när äggskal krossas, säger han och berättar att han fick en fraktur i mellanfotsbenen.
– Jag fick inte dansa på sex månader, men lärde mig att se på andra. Hur man kan ge bra instruktioner. Och dåliga, tillägger Camilo och fyrar av ett leende.
”Jag har haft sådana svackor utan att förstå varför och bara kört på”, säger Camilo De Bresky.
Hur var livet i Luleå?
– Vi var en kulturfamilj i ett stort hus med många gäster. Torsten Flinck var roligast att bygga lego med. Sara Lidman och jag spelade piano. Fantastiska personligheter.
När väcktes intresset för scenkonst?
– Jag började dansa när jag var fyra år. Sommaren mellan sjuan och åttan röjde jag sly och fick panik efter fyra dagar. Det var så tråkigt. Jag sökte till Sommarorkestern och kom in som sångare. I högstadiet gick jag i kompositionsklass. En fantastisk satsning för unga med musikintresse i Luleå!
Motgångar?
– Visst har jag haft det! På högstadiet var dans inte det coolaste för en kille. Folk började festa, men jag sjöng i kör och spelade valthorn, hade kompositionsklasser plus basket och judo. Då kände jag mig konstig och utanför. Men lärarna uppmuntrade mig och jag insåg att vännerna tyckte jag gjorde häftiga saker. Efter nian flyttade jag till Sandviken och Musikalgymnasiet.
Bäst hemma är en sak, men där var alla lika begåvade?
– Verkligen, men det triggade mig att vara bland dem. Jag har alltid haft ett inre driv och strävan att utvecklas.
Camilo Ge Bresky slutade med alkohol efter ADHD-diagnosen. "Det blev enklare att tacka nej och gå hem. Balansen är viktig", säger han.
Latmaskar går sällan in i väggen, men ambitiösa löper stor risk. Och du?
– Jag har haft sådana svackor utan att förstå varför och kört på. När jag var 29 år insåg jag att det var något med hjärnan och sökte läkare. Inte helt oväntat har jag ADHD.
Läkaren frågade Camilo om han haft depressioner. Han svarade att det varit lite motigt ungefär vart fjärde år och fick veta att det är vanligt med ADHD. Kroppen hinner inte skapa nog med dopamin och går in i en kemisk depression. Det blev viktigt att varva ner efter föreställningar. Att inte alltid hänga med ut och fira.
– Jag slutade med alkohol. Det blev enklare att tacka nej och gå hem. Balansen är viktig.
”Vi ska vara medmänskliga. Det är ett ansvar man har som konstnärlig ledare och för alla som jobbar tillsammans”, säger Camilo De Bresky.
Vi kommer in på ämnet Metoo och #Tystnadtagning:
– Det är bättre nu. Hela vår bransch påverkades. Vi kan inte bete oss hursomhelst för att vi blivit ”stjärnor”. Vi ska vara medmänskliga och ta hand om varandra. Det är ett ansvar man har som konstnärlig ledare och för alla som jobbar tillsammans.
Du verkar intresserad av själslivet och hur det påverkar konstnärligt arbete. Gått mycket i terapi?
– Ja, för att förstå mig själv och interaktionen människor emellan. Jag har haft mycket friktion i mitt liv och mått dåligt av det. Dialogen är viktig, hur mina ord landar i dig. Vi måste vilja förstå varandra. Lägg på empati så kommer respekten. Och ett fint konstnärligt resultat om man får tänka lite egoistiskt, avslutar Camilo Ge Bresky.