Danny Saucedo.
Fyra deltävlingar har avverkats, och fina Andra chansen. Det ger oss vecka sex av Mellofesten. Den lördagen då allt når klimax och en svensk representant till Eurovision ska utses.
Det här är viktigt.
Tro inget annat.
Jag har sett varje minut av Mello hittills i år, förutom Andra chansen som jag missade då jag var i tjänst och bevakade hockey i form av godbiten Västervik–Vita Hästen.
På tal om godbitar: den senaste veckan har jag lyssnat igenom de dussinet finallåtarna noggrannt. Jag har kommit fram till betyg (klassiska 1–5-skalan, vad annars?) och skriftliga omdömen om bidragen.
Här kommer mina domar, i den startordning de har i finalen, och ni har redan tidigare i texten fått en dold ledtråd om vilken låt jag anser vara bäst.
Förresten, betygsskalan:
1: Ulf Lundell-dåligt.
2: Okej.
3: Mer än okej.
4: Väldigt bra.
5: Nästan Euphoria-klass (ingen lär någonsin komma upp i samma nivå som Loreen gjorde när hon vann dubbeln 2012)
1) Danny Saucedo – Dandi dansa +++
Han har sagt innan att han inte kliver in med samma tävlingsdjävul som vid tidigare medverkan i festivalen, att han bara mest vill ha roligt. En sund inställning – det är här ingen låt som kommer att ge honom Sångfågeln. Framträdandet som Danny gör ska dock höjas till skyarna. Han kan sitt hantverk. En perfekt inledningslåt.
Klara Hammarström.
2) Klara Hammarström – Beat of broken hearts ++++
Det här är min grej. Och att hon sjunger "silly season" gör inte intrycket sämre för en sportfåne som jag. I C-3PO-doftande kläder – jag är ingen stylist, men passar det in i framträdandet? – får vi tre starka minuter från Klara Hammarström. En lite lugnare låt med bra sväng.
3) Anton Ewald - New religion ++
Kalla mig cynisk, men jag misstänker att han överdrev sin totallycka när hans finalplats var klar och han knappt kunde sjunga en gång till i sändningen från sin deltävling. Nu har jag fått det sagt. Låten och numret är cleant, som kidsen brukar säga. Jag behöver inte säga mer än så. Jo, en sak till: Det märks på hela hans väsen att Ewald har bott i Miami i flera år.
4) The Mamas – In the middle ++
Även om jag inte tyckte att trion skulle ha vunnit i fjol, så led jag med dom när Eurovision-äventyret i Rotterdam blåses av. Det måste ha varit för jävligt. De är tillbaka med en välförtjänt finalplats och vi känner igen de ljuva stämmorna med tydlig gospel-touch. Det är klanderfritt, men ospetsigt.
5) Paul Rey – The Missing Piece +
Zzzzzz.
6) Charlotte Perelli – Still Young ++
Jag blev bra paff när Perelli röstades fram till finalen. Jag trodde hon var slut som artist på den här nivån, att svenska folket var trötta på henne. Kanske att Pernilla Wahlgren, Sofia Wistam – och övriga jag kan tänka mig att hon har finmiddagar med i Djursholm och på Lidingö – tokröstade och lobbade bra på sociala medier. Men jag vill också ha sagt att Perelli har en helt okej låt den här gången. Till skillnad mot skräplåten "Mitt liv" som blev ett fiasko 2017.
Tusse.
7) Tusse – Voices ++++
Jag slutade se Idol för många år sedan, och hade inte koll på Tusse förrän jag såg nåt klipp där han dominerade på scen ihop med Molly Sandén, som är en personlig favorit för mig. I och med "Voices" så är det bekräftat. Tusse är klass. Rakt igenom. Det här bidraget hade troligtvis lekt hem segern i U-länder (Eurovision-mässigt) som Serbien, Tjeckien och Lettland. Men nu bor vi i stormakten Sverige och Tusse får nöja sig med en pallplats. Han är dock en stark utmanare.
8) Alvaro Estrella – Baila Baila ++
Klart vi ska ha en låt med spanska influenser i finalen. Det hade känts lite tomt annars. Det här är en fiberrik och lättsmält dänga. Jag försöker kanske spela svår när jag inte ger den ett högre betyg. Men ge mig det. Jag kan emellertid inte lova att jag lyckas hålla den borta från min Spotify-lista när våren har kommit till Norrköping på allvar.
9) Clara Klingenström – Behöver inte dig idag ++
Den här kommer att gå hem hos P3-folket, va? Jag köper det också, men det är inte så att jag hjular på vardagsrumsgolvet. Ett tydligare G i betyg är svårt att finna.
Eric Saade.
10) Eric Saade – Every minute +++++
Jag förväntade mig en vass dänga nu när Saade ställde upp igen. Inte minst efter den halvbleka "Sting" som inte alls flög för sex år sedan. Den gode Eric bjuder på tre minuter perfektion. Det här är oerhört bra grejer, (som Janne Andersson skulle ha sagt) med ett framträdande som är proffsigt till max som grädde på moset. Min vinnare. Jag noterar även att Saade står för samma bedrift som Felix Sandman gjorde i fjol: Se cool ut i kläder som en annan hade sett megatöntig ut i.
Dotter.
11) Dotter – Little tot ++++
I höstas nån gång hade jag smält besvikelsen över att Dotter inte vann med "Bulletproof" i fjol. Ty, den var så mycket bättre än The Mamas låt. Vilket också har märkts i antalet spelningar på kommersiell radio. Dotter är tillbaka och det tackar vi för. Johanna Jansson, som hon heter, äger som vanligt scenen och sitter inne på en stark låt, om än inte på samma höjder som "Bulletproof". Jag är rädd för hennes skull att det kan bli en andraplats igen.
12) Arvingarna – Tänker inte alls gå hem +
Skämskudden åkte nästan upp när jag såg det här för första gången. Då tänkte jag på hur bra Arvingarna faktiskt var i fjol och la tillbaka kudden. Men nej, det här är inte bra nog. Det är faktiskt undermåligt. Kommer det här att påverka deras Bingolotto-gig? Tror inte det.
***
Till sist: Är det några låtar som saknas i finalfältet?
Det är det alltid, vill jag påstå.
I min bok är det tre bidrag som hade förtjänat ytterligare tre minuter på scenen: Julia Alfrida (låten kanske var för knepig att ta till sig för svenska folket), Mustasch (jättebra dänga för att vara i den genren måste man slå fast trots Ralf Gyllenhammar – Marik Hamsiks hemliga pappa? – bristfälliga agerande utanför scenen) och pantertanterna Eva Rydberg och Ewa Roos vars låt faktiskt är förbaskat härlig och piggar upp.
Till sist 2: Från och med nästa år kommer Christer Björkman inte längre att vara delaktig i apparaten kring Melodifestivalen. Björkman var idékläckaren och generatorn som lyfte hela konceptet med deltävlingarnas intåg 2002. För det ska han hyllas och låt oss hoppas att Melodifestivalen fortsätter att rulla på fint och inte svänger in på någon konstig väg de kommande åren.