Linn Koch-Emmery sitter på en trappa utanför Kulturkammaren i Norrköping. Hon minns replokalen som hon spenderade hundratals timmar i som tonåring tillsammans med tjejerna i indierock-bandet Zau Glück.
– Det var det viktigaste i mitt liv då, säger hon.
Bandet bestod av Linn Koch-Emmery, hennes syster och tre tjejkompisar. Bandet splittrades när Linn var 19 år och hennes syster flyttade till London. Efter det har Linn satsat på solokarriär och skapade sig ett namn med sina två ep som hon släppte 2017 och 2018.
Idag jobbar hon deltid som journalist i Stockholm och är aktuell med debutalbumet "Being the Girl" som släpps 7 maj.
Hur är din relation till Norrköping?
– Det är en hatkärlek och det är alltid lite melankoli att vara tillbaka i Norrköping.
Hon utvecklar:
– Att växa upp är ju nästan alltid en form av trauma. Alltså att vara tonåring och så. Jag tror att det blir väldigt starkt förknippat till plats och tid. Norrköping väcker väldigt mycket minnen på gott och ont. Men jag är en Norrköpingspatriot ändå. I Stockholm är jag liksom Norrköpingsbo, men i Norrköping kan jag känna mig som den som åkte till Stockholm för att göra karriär.
Intresset för indierock började strax innan hon blev tonåring.
– Min kusin skickade låtar på Messenger. Hon var musikfantast och väldigt nördig på 60-talsrock. Även indie/alternativ-rock. Jag hade inte känt någon som gillade den musiken och hade inte lyssnat på sånt. Jag fastnade direkt och det blev en besatthet.
Och det räckte inte med att lyssna.
– Jag ville göra musiken och vara som dem jag lyssnade på. Så jag gick över till min granne som var den enda jag visste spela gitarr. Jag knackade på och frågade om han kunde visa hur man spelar och så gjorde han det.
Hon åkte till Linköping med sin pappa för att hämta en gitarr som hon hittat på Blocket.
– Jag övade jättemycket, på ett maniskt sätt, tills jag kunde skriva egna låtar.
– Innan musiken höll jag på med sport. Men det var som att musiken fångade upp något jag saknat. Det var mer känslobaserat. Jag var helt säker på att det var det här jag skulle basera mitt liv på.
Idag, som 28-åring, har Linn Koch-Emmery hunnit turnera i Europa och bland annat spelat på Roskilde-festivalen. Med albumet hoppas hon att hennes musik ska få ännu större genomslag. Hennes ambition med albumet var att skapa modern indierock.
– När jag lyssnar på musik brukar jag tänka att färger blir starkare, känslor blir starkare och att allt bara förhöjs en nivå. Den typen av grej hoppas jag ju att min musik ska kunna göra för någon annan också.
Linn Koch-Emmery beskriver sin musik som ganska narcissistisk.
– Allt det jag gör bottnar ju i någon typ av narcissistiskt önskan att få uttrycka sig själv. Det gör det ju alltid i musik, det är så pass cyniskt. För mig har det alltid varit så.
Hennes låtar är tonsatta dagboksanteckningar och ska hon beskriva albumet med ett ord så blir det: "Linn."
– Jag har verkligen kokat buljong på mig själv.
I en av albumets singlar, "Linn RIP", driver hon med sin egen död.
– För att kunna hantera känslor och att i perioder kanske inte må så bra. Så är humor ganska viktigt för mig. Att kunna få den distansen. Jag är en person som både kan vara emotionell och känslostyrd, men också cynisk och ironisk. När man kollar på mina texter så är de inte avgrundsdjupt, jag vill kunna driva med mitt eget mörker.