Recension
Triss i Mozart
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Karl-Heinz Steffens.
De Geerhallen 20/10.
Symfonierna 39-41, tre mästerverk, skrevs under en och samma sommar, daterade juni, juli och augusti. Musiken visar på en enorm kreativitet i skapandet, där idéer och infall oavbrutet avlöser varandra som på ett pärlband.
39:an framfördes med full energi men även med allvarsamma undertoner. Detta kontrades med elegans i de mer slanka partierna. Dirigenten Karl-Heinz Steffens kan sin Mozart, inga noter här inte och ingen taktpinne. Han leder orkestern välfraserat, precist och med respekt för traditionen. Ibland skulpterar han musiken.
Inledningen i ”Symfoni nr 40” är nog välbekant för de flesta, men det var den andra satsen, ett ”Andante” som för mig blev konsertens absoluta höjdpunkt. Här fanns de långa linjerna och ett flöde samt i kromatiken en berättelse om oro.
Det är endast sexton dagar mellan komponistens symfoni nr 40 och nr 41, ändå är de musikaliska kontrasterna påfallande stora.
Många framhåller 41:an som Mozarts främsta symfoni. Här bjöd Steffens, med en orkester i toppform, på full energi med maximal precision i orkesterapparaten. Även här fastnade jag mest för den långsamma delen, ett ”Andante con moto” med sin milda dramatik, kanske en ängslan.
Finalen är ett fantastiskt arbete med olika motiv som arbetar både med och mot varandra i ett intrikat samspel. Känslan av festivitas följde oss ända ut i rymden i denna Jupitersymfoni.