Den stora Konst- och industriutställningen 1906 formade i mångt och mycket det moderna Norrköping. Förutom individens efterlängtade kulturella påfyllning, hyllades den pågående industriella utvecklingen samtidigt som staden genomgick en genomgripande försköning.
Spåren går att skönja än i dag.
Konstnären Åsa Jungnelius har gjort det mer ingående än de flesta andra och hennes fleråriga projekt "Den inre världsutställningen" utgår från den ursprungliga utställningen på och vid Sylten. På lördagen invigdes hennes platsspecifika konstprojekt på ett tidigare bortglömt och ratat hörn på Södra kajen och med framtidens omhuldade bostadsprojekt, Inre hamnen, i blickfånget på andra sidan Strömmen.
Dagen till ära fick dock den vyn vila. Det var svårt att slita blicken och uppmärksamheten från "Den inre världsutställningens" många infall, delar och detaljer fördelade på 20 olika paviljonger.
– Utställningen handlar om Norrköpings historia och jag har utgått ifrån världsutställningen, sa Åsa Jungnelius vid invigningen.
– Jag har jobbat med befintliga material från platsen som har återaktiverats i nya former där såväl fysiska rum, bruksföremål och sociala strukturer får omfamnas. Hela området har varit en utomhusateljé där jag har haft hjälp från många olika håll. Det är själva platsen och berättelserna härifrån som har fött hela utställningen.
Södra kajen, närmast Hamnbron, fylldes av intresserade lagom till invigningen och i vimlet skymtade både konstnärer och konstkonsumenter. Att många var nyfikna på Åsa Jungnelius verk, som skapats på plats under ett par år, var uppenbart. Hennes insats hyllades också från flera håll. Helena Persson, chef för Norrköpings konstmuseum, lyfte fram det faktum att en bortglömd icke-plats nu fått liv.
– Nu får den här ytan istället gestalta vårt livsrum. Som människa behöver vi någon som tar ut riktningen för oss och ger oss ingångar till saker som sker inom oss själva. Utan det är vi väldigt fattiga, sa hon och släppte fram Emma Helander, chef för enheten för ekologisk hållbarhet på samhällsbyggnadskontoret, och kommunfullmäktiges ordförande Anna Sotkasiira Wik, dagen till ära iförd borgmästarregalierna, för att fullfölja invigningsceremonin.
En av de mest spektakulära "paviljongerna" som visades upp var Markus Valliens pyrolysmaskin. En märklig tingest som matas med trädgårdsrester från Norrköpings parker och planteringar och som, efter en invecklad process, ger biokol i utbyte. Markus Vallien föreföll mäkta stolt när han demonstrerade sin rykande maskin.
– Absolut. En egen uppfinning. Jag har klurat på den i många år, sa han.
Åsa Jungnelius å sin sida lyfte fram paviljong nummer 17, "Andra sidan", som en personlig favorit bland många. Ett, på ytan, vanligt viltstängsel utmed hela Södra kajen. Inte för att hålla viltet borta, utan snarare för att låta grönskan få vara i fred.
– Växter och djur ska sakta men säkert få återta det som en gång varit en del av ett industriellt hamnområde. Staden byggs upp, förfaller och byggs upp igen, förklarade hon.
Invigningen avlutades med ett samtal på scenen mellan konstnären och Mattias Åkeson, konstmuseets intendent för offentlig konst. Han kom med ett avslöjande:
– Ibland blir jag nästan rädd för din konst. Det finns en sådan kraft och en öppenhet i ditt konstnärskap.
Lugnet återvände inte förrän alla fått provsmaka "Den inre världsutställningens" speciella kaka.