Konserten med Oasis på Globen slutade i allmän villervalla. Bröderna Gallagher var osams, de bråkade på scenen och plötsligt tändes ljuset. Spelningen var abrupt slut. En besvikelse, kan man ana, för många i publikhavet. För en ung Linn Koch-Emmery var det snarare en oförglömlig upplevelse och en fin kväll på det hela taget.
– Jag är i alla fall glad att jag hann se dem innan de splittrades. Jag var inte alls gammal då, men redan som 12–13-åring hade jag börjat bli som uppslukad av indiemusik. Framför allt av Oasis. När man är i den åldern är ens upplevelser så starkt känsloförknippade. Som av musik till exempel. Att lyssna på Oasis kändes väldigt mycket. Det var första gången som jag upplevde musiken i en större mening. Inte bara som någonting som lät i bakgrunden.
Sedan den där kvällen på Globen har, fullt rimligt, mycket hänt.
Oasis har splittrats.
Och Linn Koch-Emmery har samtidigt på allvar etablerats som en av Sveriges mest spännande indierockartister. Hyllade debutalbumet "Being the Girl" kom i fjol och nu i vår är hon nominerad till en Grammis inom genren "Årets rock". Det går bra nu med andra ord. Så bra att vi stämmer träff hos hennes managementbolag Villa i gamla Spegelteatern på Söder i Stockholm. För ett snack om bakgrunden i Norrköping, musiken, konsten och den fortsatta karriären.
– Jag älskar den jag är när jag får göra musik, säger hon.
– Det är lite av allt eller inget. Jag är tacksam och glad över att jag redan har fått göra saker som jag bara drömde om när jag var barn och först upptäckte musiken. Men jag har otroligt mycket kvar att göra och uppnå. Ännu är jag absolut inte där jag vill vara. Jag väntar nog fortfarande på genombrottet och det är en väntan som driver mig att fortsätta att skapa musik.
Linn Koch-Emmery säger också att hon till stor del identifierar sig själv via sin musik. "Det flyter ihop, jag ock min musik", konstaterar hon.
En Grammis skulle betyda mycket?
– Ja, det vore jättekul. Äntligen, skulle en tolvårig Linn ha sagt. Det är också extra roligt att jag är nominerad som årets rockartist. Den bästa och roligaste kategorien. Sedan vet jag inte vad en Grammy har för sprängkraft i dagens läge.
Linn Koch-Emmery, och hennes tvillingsyster Lea, föddes i Hamburg. Pappan är tysk och mamman jobbade där under en period. Efter två år gick flyttlasset till Sverige.
– Till Skellefteå. Eller om det var till Sollefteå? Jag glömmer det alltid. Även om jag förstås har fått det berättat för mig. Men jag var ju så liten när vi flyttade och har inga egna minnen därifrån. Vi stannade i alla fall bara ett år där uppe innan vi flyttade till Norrköping och Ektorp.
Det var i Norrköping Linn Koch-Emmery upptäckte all spännande och ny musik från framför allt England, började skriva egna låtar, bildade sitt första band och bestämde sig för ett liv med, i och för musiken. Flytten från Norrköping till Stockholm, via stopp i London, skedde 2014.
– Jag kom in på en konstskola. Kanske lite oväntat. Men jag fotade mycket och tänkte att jag ville hålla på med design vid sidan av musiken. Jag har alltid varit pysslig och känner mig fortfarande väldigt multi. Allt jag gör hänger ihop. Just nu är jag inne i en period där jag målar ganska mycket också.
– Mest abstrakta motiv i akryl. Eller abstrakta? Jag vet inte förresten, det låter så fult. Jag sålde i alla fall en tavla nyligen. Även om jag framför allt målar för min egen skull. Det är någonting meditativt över det. Jag minns det till och med från dagis. Först härjade jag runt för att sedan sitta stilla och måla.
Men det är förstås framför allt musiken som definierar Linn Koch-Emmery som artist. Klassisk och gitarrbaserad rock som snyggt bottnar i 90-talets indiesound. Låtskrivandet är en ständigt pågående process, hon förefaller oavbrutet ha nya låtar eller turnéer på gång och berättar om ett vitt och brett skapande.
– Skrivandet går i perioder. Nu har jag gått in i en fas där jag spelar in ganska mycket och funderar på nästa platta. "Being the Girl" har jag lagt bakom mig. Den lyssnar jag bara på när jag ska spela live och behöver kolla hur det ska låta. Så att jag spelar rätt. Men plattan finns förstås där hela tiden. Mitt första album. En sorts flytkudde, säger hon.
Att Linn Koch-Emmerys låtar i flera fall utgår från henne själv och hennes egen vardag, har hon vittnat om vid flera tillfällen. När vi ses fyller hon ytterligare i den bilden:
– Det finns andra artister som är duktiga på att skriva om samhället. Det är inte jag. Jag utgår alltid från mig själv i min texter. Jag själv är kärnan i låtarna. Det brukar bli bäst så, tycker jag. Eftersom jag är en ångestdriven person är det en lyx att få vältra sig i sina egna tankar och åtminstone göra något konstruktivt av det. Typ "det blev i alla fall en skiva".
Du komponerar på gitarr?
– Ja, till 99 procent. På elgitarr. Jag är ganska lat av mig och tröskeln är rätt låg. Jag har alltid gjort så. Att utveckla den biten känns inte heller speciellt intressant. Då känns det mest okomplicerat att jobba så. Samtidigt vill jag se snabba resultat. Resan från idé till resultat ska vara kort. Men jag är duktig på att veta vad jag vill med en låt.
Vad är viktigast?
– Jag vill bli golvad. Alltid. Även av en enkel demo. Blir jag inte det, slänger jag inspelningen.
Slänger du mycket?
– Ja, oja, jag ratar väldigt mycket. Det är nödvändigt. Hellre det än att släppa en dålig låt. Det är ju ändå mitt namn som står där. Allt jag gör ska vara det allra bästa jag någonsin har gjort. Det är målsättningen. Om inte? Tja, då kan jag lika gärna jobba med något annat istället.
Vi inledde artikeln Oasis-spelningen på Globen. I februari 2020 slöts cirkeln när Linn Koch-Emmery var förband till bandets sångare och frontfigur Liam Gallagher på Annexet i Stockholm.
– Det var speciellt, säger hon.
– Även om jag inte tänkte så mycket på det just då. Jag var mest inne på vad jag själv skulle göra och att det skulle bli bra. Och det blev det, vilket jag är tacksam för. Liam Gallagher tittade i alla fall snabbt in i vår loge och tackade oss så mycket. Hans manager sa att Liam förmodligen skulle komma in i logen och hänga lite efteråt om hans favoritlag, som spelade samma kväll, vann. Han håller väl på något lag från Manchester? City? Jaså? Tyvärr förlorade de och han dök aldrig upp. Men det var ändå en väldigt speciell kväll. Det är ju den musiken som har format mig som artist.