De har onekligen en hel del gemensamt, Hannes Bennich och Olle Hellbring. Musiken, förstås, men också bakgrunden, uppväxten, talangen, utbildningen och nu – stipendierna.
De båda unga jazzmusikerna från Häradshammar ingår i den skara lovande musiker inom en rad olika stilar och uttryckssätt som får ta del av Kungliga Musikaliska akademiens nationella stipendier. Av totalt tio belönade jazzmusiker i landet har således två rötterna på Vikbolandet.
Hannes Bennich (altsax) och Olle Hellbring (tenorsax) har följts åt ända sedan barnsben. Musiken är bara ett av många intressen som har förenat dem genom åren. Efter att ha gått ut Musikhögskolan i Malmö bor nu också de båda där, bara ett par kvarter från varandra. Det är också i Malmö vi når dem per telefon när nyheten om stipendierna har offentliggjorts.
– Vi bodde bara 50 meter från varandra i Häradshammar och har alltid varit bästa kompisar, säger Hannes Bennich.
– Jag började spela i trean och när Olle upptäckte hur kul vi hade blev han också sugen på att haka på. Sedan dess har vi pushat och stöttat varandra inom musiken. På så sätt har vi haft väldigt stort utbyte av varandras spelande.
Både Hannes Bennich och Olle Hellbring lyfter fram Kulturskolan i Norrköping som en viktig faktor när det gällde att väcka musikintresset till liv.
– Både Göran "Tutti" Karlsson och Jan-Peter Lindskog betydde väldigt mycket för oss när vi började spela, säger Olle Hellbring.
– De hittade alltid på en massa roligt med sina elever och lyckades få alla att behålla musikintresset. Det blev skittrist hemma när Hannes stack iväg och spelade. Det var därför jag började själv. Då fick jag också hänga med.
Numera är både Hannes Bennich och Olle Hellbring på god väg att etablera sig som musiker. Pandemin har förvisso bromsat karriären, men båda har egna projekt som väntar på att få ta ny fart. När vi når Hannes Bennich har han just repat med ett gäng lokala jazzmusiker i Malmö.
– De är riktigt duktiga och erfarna. Jag blev glad när de frågade om jag ville vara med. För mig är det oerhört lärorikt att få spela med dem. Det bästa sättet att själv bli bättre är att spela med de som ligger lite före. Det är en utmaning, visst, men samtidigt kan man inte läsa sig till allt. Det handlar om att spela och utvecklas den vägen. Just nu lyssnar jag mycket på unga amerikanska jazzmusiker som spelar mer känslobaserat och uttrycksfullt än tekniskt drivet, säger Hannes Bennich som också leder sin egen jazzkvartett.
För Olle Hellbring har coronan haft viss positiv effekt på det egna musicerandet.
– Efter Musikhögskolan var jag lite trött på att bara spela jazz. Jag passade på att testa lite annan musik istället. Jag behövde en paus. Men när alla möjligheter att spela ute försvann fick jag tillbaka suget att spela jazz på nytt. Nu känns det som att det ska bli väldigt roligt att få börja med det igen när allt är normalt, säger han.
– Jazz är ju det jag verkligen brinner för. Men som frilansmusiker måste man spela för att få lite inkomst också. Därför kommer stipendiet väldigt väl till pass just nu. Pengarna ska gå till någon form av musikgrej. Jag har funderat lite på att spela in en skiva men velat vänta på att det ska kännas helt rätt. Det börjar göra det nu.
Även för Hannes Bennich ska stipendiepengarna gå till något "musikaliskt".
– Kanske en ny saxofon. Jag behöver utöka min arsenal lite, säger han.