"Att vara dirigent kan vara det mest absurda yrket i världen", säger SON:s chefdirigent Karl-Heinz Steffens, som fyller 60 år på söndag, och spricker upp i ett stort leende.
Karl-Heinz Steffens lutar sig tillbaka i soffan i dirigentlogen i Louis de Geer, tittar ut över Holmentorget i skymning och sätter ord på en oväntad, nästan obehaglig, upplevelse i Prag nyligen.
Den kan vara det.
– Jag skulle åka spårvagn från operan, där jag har min andra orkester. Det var ganska fullt. Där, som i många andra städer, erbjuder sig yngre ofta sin sittplats till äldre. När jag stod där så reste sig en ung kvinna och frågade om jag ville sitta. Jag blev alldeles ställd. Jag frågade om hon inte var klok och bad henne sätta sig igen... Det var då jag insåg det.
Vad?
– Jag blir 60 år.
Du känner dig inte så?
– Att fylla 30 år var en chock. Jag hade alltid varit yngst överallt – på universitet och i orkestern, men inte längre. 40 och 50 år var ok, men 60 känns gammalt. Det syns mer då, men här inne är jag fortfarande ett barn – ung, fräsch och nyfiken, säger han och slår sig på hjärtat.
Karl-Heinz kallas för "Kalle".
– Det är mitt smeknamn. Jag har varit "Kalle" med alla från jag var fem år – förutom när min mamma ringer... . När jag hör "Karl-Heinz" förstår jag allvaret direkt.
Han firar söndagens 60-årsdag hemma i Berlin med sin fru Michal Friedländer, som är dotter till den israeliske historikern och författaren Saul Friedländer, barn, barnbarn och goda vänner.
– Det blir inget stort. Coronan hindrar oss. Det är tuffare i Tyskland än i Sverige. Jag tänkte bjuda in orkestern i Norrköping på ett litet firande nästa lördag, när vi haft vår konsert här, säger Karl-Heinz och stannar till i tanken över sin blivande 60-årsdag och en annan, mer trevlig och nära, upplevelse.
– Vi hade besök av mina barnbarn i förra veckan. De sprang omkring hemma och ropade "opa", "opa" hela tiden. Det var allt jag hörde. Vad heter "opa" på svenska?
Morfar.
– Morfar, säger Karl-Heinz och ler.
– Jag kan dock inte riktigt vänja mig vid det.
Karl-Heinz Steffens växte upp i en liten by med 900 invånare i Moseldalen nära gränsen mot Luxemburg med sin pappa, som var bilmekaniker, mamma, som var hemmafru och en lillasyster. Musiken var sällsynt hos familjen Steffens, där fotbollen var så mycket större.
– När jag var tio år skulle jag bli en ny Franz Beckenbauer. Han var min tid.
Vad hände?
– Vår by ville skapa en barnorkester och bjöd in alla till skolan en söndagsmorgon. Jag gick dit med min mamma och pappa. Jag ville, som alla grabbar, spela något stort och pampigt. Jag prövade trumpet och trombon, men det enda instrument jag lyckades få fram ett ljud ur var klarinett.
Där och då föddes en livslång kärlek och en karriär, som tog honom över hela världen i musikens tjänst.
Som klarinettist och som dirigent.
I januari 2008 bytte han sitt instrument mot den magiska pinnen, som leder en orkester.
– Jag hade en egen fantastisk karriär, men jag ville mer. Jag ville ta hand om allt. Jag har alltid velat det. Därför blev jag dirigent på äldre dar.
Karl-Heinz Steffens, chefdirigent för Symfoniorkestern i Norrköping, trivs på scenen och längtar till mötet med publiken igen. "Jag vill se deras blickar, uppleva bultande hjärtan och nästan höra blodet pumpa i deras vener", säger han.
Han har en imponerade lista av uppdrag genom åren över hela världen. Han har dirigerat Berlinfilharmonikerna, den bayerska radions Symfoniorkester, Tonhalleorchester i Zürich, City of Birmingham Symphony Orchestra och Philharmonia Orchestra i London. Åren som chefdirigent för Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz i Ludwigshafen (2009-2018) kantades av priser och utmärkelser. Idag delar han sin tid mellan Operan i Prag och Symfoniorkestern i Norrköping.
– Jag trivs utmärkt. Jag tycker egentligen inte om att leva i en kappsäck och spela en till två veckor på ett ställe och dra vidare längre. Att spela, leva och skapa musik tillsammans med en orkester under en längre tid är viktigt för mig.
Han har plockat med sig mycket av alla åren i en orkester, när han så ställde sig framför en.
– Jag vill tro det är en fördel. Jag förstår insidan bättre. Jag är glad över erfarenheten av de bästa orkestrarna och de bästa dirigenterna, men i slutet, när du står där, hjälper det dig inte. Då är det din känsla och din tid som gäller. Bara det.
Hur vill du, med några ord, beskriva dig som dirigent?
– Svårt.
Karl-Heinz låter tystnaden forma svaret.
– Jag kräver mycket av mig själv. Jag vill alltid pressa mig till den yttersta gränsen. Det har alltid varit så. När jag var ung kunde jag öva sex timmar om dagen. Varje dag. Det var galet, men jag drevs av min passion. Jag gör det fortfarande. Jag vill övertyga alla om att göra detsamma.
Vad känner du i ögonblicket, när du kliver in framför din orkester och lyfter handen? Det är då det börjar.
– Tomhet.
Tomhet?
– Så är det i den bästa av världar. Jag nollställer mig helt och hållet. Just från det ögonblicket står tiden alldeles stilla... Vi skapar vår konst från det vi börjar tills vi slutar. Tiden är vår konst, säger Karl-Heinz och spricker upp i ett stort leende i nästa ögonblick.
– Att vara dirigent kan vara det mest absurda yrket i världen.
Vad menar du?
– Jag står och delar luften med min "baton" (dirigentpinne) framför en massa människor. Den är det enda i en orkester som inte låter något, men den är alldeles nödvändig. Vi skapar inget tillsammans annars.
En dirigents viktigaste redskap ligger på skrivbordet i dirigentlogen i Louis de Geer. Här skapas konsten, som blir verkligheten på scenen.
Hans första år i Norrköping och i Symfoniorkestern blev, på grund av coronapandemin, inte alls vad han hade tänkt sig. Istället för konserthallar fyllda av förväntan, känslor och applåder stod stolarna tomma. SON fick ställa om och sände konserter över nätet.
– Jag är full av beundran för mina medarbetare, som gjorde det möjligt. Alla tog till sig det nya och gjorde det med den äran, men det var tufft för min egen del. Jag är ingen digital person.
Du har saknat publiken?
– Oerhört.
– Jag vill se deras blickar, uppleva bultande hjärtan och nästan höra blodet i deras vener. Våra konserter det senaste året blev en form av verklighetsflykt, men för den stora upplevelsen måste vi ha allt. Det är helt nödvändigt.
Du har två år kvar på ditt kontrakt med SON.
– Jag längtar verkligen till att få börja jobba med orkestern och göra det vi hade tänkt att göra förra året, när corona la en enda stor och mörk matta över världen. Vi kommer ta steg för steg. Jag och Henrik Marmén (konstnärlig chef för SON) har några tankar, några riktiga galna tankar, som vi ska försöka gå vidare med.
– Jag vill också skapa en nära relation till publiken. Man vill att de ska kännas som en familjemedlem, när man kliver in på scenen här, säger Karl-Heinz Steffens och tittar ut i salongen.