"Jag skulle önska att politikerna plockade fram presskonferenserna och krismedvetenheten igen. Berätta att vi är i en ekologisk kris. Ta till drastiska åtgärder, som ransonering: Nu ska vi leva inom planetens bärkraft, vi lämnar ingen utanför", säger ingenjören/ekoodlaren Göran Christiansson.
Han är ingenjören och forskaren från Finspång som har jobbat fram rymdteknologi som används i rymdstationen ISS. Han har varit världsledande för utvecklingen av sensorsystem i sportbilar, tagit mängder av patent och flugit till konferenser över hela världen.
För tre år sedan hoppade Göran Christiansson av jobbet som ingenjörschef i Haag. Nu driver han en ekologisk nötträdsplantskola utanför Laholm och har skrivit en bok om att teknikens framsteg är en myt.
– Jag mår mycket bättre idag och känner mer meningsfullhet i mitt liv. När jag la om mitt liv blev det så mycket intressantare och jag omger mig av roligare människor, säger Göran Christiansson.
Vad hände?
Hemma i ingenjörsfamiljen i Finspång låg tidskriften ”Ny teknik” på matbordet och tillgången till lödtenn var fri. Mamma jobbade med utveckling av kärnkraftverk på Stal Laval och pappa på Ericsson i Norrköping. Som sexåring kunde Göran Christiansson klicka på den första svenskbyggda datorn och han lärde sig programmera när han var 14 år. Under tonåren fick han ta emot teknikpriser och stipendier och reste till New York för att jobba på världens då mest avancerade datorfirma.
”Tekniken löser alla problem”, var hans motto. Drömmen var att bli en ”hjälteingenjör” som skulle rädda världen med oumbärlig teknologi.
– Jag trodde verkligen att världen hade blivit bättre och bättre. Det var först långt senare som jag insåg att det inte var så.
Det var efter många år som systemutvecklare, doktorand i rymdteknik och industriingenjör i Nederländerna som Göran Christiansson drog med familjen till Kina för att starta ett teknikutvecklingscenter i Shanghai. Han visste inte då att det skulle bli en vändpunkt i hans liv.
Vad hände i Kina?
– I Kina såg jag att det som jag hade trott tidigare inte var sant: världen hade inte alls blivit bättre tack vare ny teknik. Vi hade bara sopat problemen under mattan. Det var döda fiskar som flöt förbi upp och ner i floden. Vi fick sms från skolan om att det var indragen utelek för att det var för mycket smogg för barnen att vara utomhus.
De kinesiska kollegorna vågade inte köpa sin mat på marknaden av rädsla för miljögifter. Överallt fanns industrier som flyttats över från Europa. De generösa utsläppsreglerna hade lett till ödeläggelse.
Göran Christiansson började få svårt att sova om nätterna.
– Från att tro att det var jag som var lösningen gick jag till att tänka att det var jag och mina kollegor som var problemet. Det var ju skitjobbigt! Jag hade velat ge ett positivt bidrag till världen och tjänat mycket pengar och alla tyckte att jag var duktig. Sedan kom jag på att det mest var skit det som vi gjorde; grejer till dieselmotorer, grävmaskiner och gruvor.
"Den första vintern sålde vi 300 träd. För att kunna leva på plantskolan behöver vi komma upp i 1000 träd och det tror jag att vi kommer att göra under vintern som kommer. "
Om dagarna blev han en alltmer framgångsrik ingenjörschef, om kvällarna plöjde han böcker om jord och resursteori. Tillbaka i Nederländerna började han spendera tid hos ekobönder för att lära sig om odling och ekologi. Någonting gnagde, han kallar det ”dissonans”.
– Jag kom på mig själv med att säga saker som jag visste inte var sanna. Till exempel ”det är viktigt att ta fram de här nya komponenterna till grävmaskiner” och så tänkte jag egentligen: ”Det är det inte alls!”
Göran Christiansson började ifrågasätta den grund som han hade byggt livet på.
– Jag insåg att jag hade vuxit upp i en myt: världen blir inte alls bättre av teknik. På 1800-talet och i början av 1900-talet var det säkert så att teknik gjorde världen bättre och att tillväxt var toppen. Men i dag belastar vi planeten som mänsklighet. Jag tror att världen har förändrats så fort så att vår kunskap inte har hängt med. Det var då jag blev intresserad av vilka andra myter vi lever i, och hur vi kan göra för att bryta oss loss ifrån dem.
Resultatet blev boken ”Vägen till ett hållbart liv – krossa livsmyterna” om sju idéer som Göran Christiansson menar genomsyrar våra liv. Han ser dem som rester från ett tidigare samhälle som inte är funktionella i vår tid. Boken illustreras av berättelser från andra som bytt livsstil – bara vita, medelålders män.
– Det är för att jag hoppas att fler som är ungefär som jag ska känna igen sig för att kunna komma loss och göra andra val. Jag ville också dela med mig av min egen historia, att det finns någonting att vinna på att leva på ett annat sätt.
Vad är det som finns att vinna?
– Det är ju att bidra till en bättre värld.
Det var forskaren Johan Rockströms modell för överbelastning av planeten som blev startskottet för den nötträdsodling som Göran Christiansson driver idag.
Förra året startade Göran Christiansson sin nötträdsplantskola på nätet. I somras flyttade han till gården utanför Laholm. Han har börjat intressera sig för metoder för att återskapa naturens bärkraft. Det nya mottot: ”Naturen är lösningen”. Men att byta livsstil var ingen självklarhet.
– Det var lite som en tröskel, det var jobbigt först men sedan var det skönt att se världen som den faktiskt är. Då kan man känna en kärlek till det som finns kvar och kanalisera sorgen och ilskan i någonting meningsfullt.
– Det är typiskt för ingenjörer att man bara ska vara produktiv, effektiv och analytisk, ”känslorna ska man lämna hemma”. Det är som att modernismen har smittat av sig med idén att människan är ett slags robotar som bara ska producera. Men våra känslor är ju jätteviktiga för de säger till oss vad som är viktigt för oss.
Varför just nötträd?
– Jag försökte ta reda på vad vi kan äta som inte orsakar mer markanvändning, erosion, gifter och övergödning och slutsatsen blev att vi behöver äta mer mat ifrån träd.
I dag ser han på teknik som en hävstång: den ökar räckvidden att påverka världen på gott och ont. Problemet är enligt Göran Christiansson att allt för mycket teknologi har lett till produktion utan hänsyn till planetens gränser.
"En del tycker att det jag gör är bra. En del tycker att jag är helt dum i huvudet. Jag har egentligen inga illusioner om att jag ska kunna förändra någon annans beteende."
Många anser att tekniken är det som kommer att rädda klimatet, med hjälp av kolinfångning och elflyg, till exempel.
– Jag tror att det mest är önskedrömmar. 1974 var året då våra utsläpp gick jämnt ut med vad planeten kan hantera. De senaste 50 åren har det uppfunnits massor av ny teknik, men vi har samtidigt fördubblat belastningen på planeten. Nästan varje gång vi skapar ny teknik så skapar vi nya problem och nya högar av elektronikskrot. Jag tror inte att tekniken i sig är problemet. Det stora problemet är att det saknas en moralisk diskussion om vilken teknik vi ska använda.
– På ett sätt önskar jag att alla människor åkte till Kina och fick se det jag såg där.