Recension
Miriam Bryant
Hugo Parkfestival
Lördag 30 juli.
Betyg: 4
Snyggt och prydligt avslutades årets Hugo Parkfestival i lördags kväll. Miriam Bryant var sista artisten ut och i mångas tycke den största i årets line up.
Kvällens entusiastiska publik är med på noterna från allra första början. Uppe på VIP-läktaren gungar golvet av överförfriskade femtio-plussare som kan texterna utantill och skrålar med i alla låtar. Nedanför hoppar de yngre upplagorna, lika förförda av sångerskans tonsatta livsöde och hjärtesorger.
I den bemärkelsen är Bryant ålderslös. Hennes känslor och tankar är allmänmänskliga och hon talar till oss alla.
Nog är det storheten med Miriam Bryant? Att hon aldrig viker för det mörka och djupa, utan att bli tårdrypande eller smäktande. I svärtan ligger hennes styrka och hon har ett unikt tilltal när hon adresserar sin publik rakt och ärligt. Vi känner varje smärta och motgång men också hennes jublande tro på livet, på lyckan och på sig själv. Eller som hon säger: ”Jag vill tacka mig själv för alla dessa hjärtesorger jag haft.” Ja, så är det nog. Utan dem ingen musik.
Det är en mycket förtjust publik som sjunger med i: ”Du ringer när det regnar. Du ringer bara mig när du är full. Alla mina änglar gråter skurar för min skull. Kan vi bara kyssas i regnet?” Låten ”Jag är en vinnare” blir till en jublande segersång i publikhavet medan det öses på med snygga gitarrslingor och serpentiner i luften. Så åter till den mjuka, inkännande Bryant som sjunger om resan till Chile. Carl Bodells trumpetsolo förgyller och lyfter balladen om kärleken till ”Santiago” som ”har huvudet i det blå”.
Avslutningsvis bjuder hon oss på ”Ett sista glas”.
Det här fantastiskt fina stycket med text av Lars Forsell, blev Miriam Bryants paradnummer genom hennes och Sven Bertil Taubes medverkan i programmet ”Så mycket bättre” i TV4. Nu är det nästan svårt att tänka sig att någon annan kan sjunga den, någonsin.
Bryants musik är stor nu och hon har, kanske mot alla odds, också blivit folklig. Liksom Ledin, Skifs och Hellström sjungs numera även Bryant innanför blöta tältdukar, i grillos och efter kalla kvällsdopp. Hennes låtskatt innehåller all den melankoli och bitterljuva skönhet som svensk folkmusik vanligen uppbär och som bildar vårt musikarv. Det är mäktigt.