Tillsammans med sin man, dirigenten och fagottisten Roman Reznik, har Delphine upptäckt östgötska kompositörer som sorgligt verkar ha glömts bort.
Harpa sägs vara ett av de svåraste instrumenten?
– Jag har stora händer och långa fingrar. Det hjälper! inleder Delphine Constant-Reznik med ett skratt och håller upp händerna för att visa avståndet mellan tumme och lillfinger.
Uppvuxen nära Versailles utanför Paris, började hon i musikskola vid fyra års ålder. Först lekfullt men snart övergick utbildningen i klassiskt musikkonservatorium.
Att lära sig ett instrument kräver mycket av ett barn. Hur var det för dig?
– Allt eller inget. Det handlar förstås om läraren. Får man som barn bara höra ”det där måste du ändra på” blir det inte bra. En lärare ska också säga det som är bra! utbrister Delphine med en suck och ler.
Sitter det i? Har du svårt att nöja dig?
– I dag kan jag säga till mig själv ok, det här är tillräckligt bra. Som barn kände jag inte så. Om jag inte spelade helt perfekt, var jag värdelös. Men från tolv års ålder hade jag en riktigt bra lärare som jag tyckte mycket om och som haft stor betydelse för mig.
Fransk musikutbildning är enormt disciplinerad. Hård skulle många säga i Sverige. Hur ser du på det?
– Vi fick betyg redan som små. Det var examen i maj varje termin och den måste man klara för att gå vidare. Det var intensivt och passar inte alla, men var jättebra för mig.
”När jag kom till Norrköping hade jag aldrig hört talas om den här lilla sta’n med den stora orkestern”, berättar Delphine med glimten i ögat.
Sedan väntade högre studier?
– Fem år på Musikhögskolan i Zürich där jag tog min masterexamen.
När provspelade du för SON?
– 2008. Vi var 66 anmälda varav 35 spelade upp. Innan dess hade jag aldrig hört talas om den här ”lilla sta’n med den stora orkestern”, om du förstår vad jag menar.
Vad var ditt första intryck av Norrköping när du flyttade hit?
– Ärligt, att det var svinkallt! Jag kom i januari. Staden var inte stor men jag var så imponerad av innovationskraften i Norrköping. Industriområdets förvandling till en spännande och mångfaldig stadskärna! Och första gången jag hörde SON trodde jag inte mina öron. Det lät som en orkester i världsklass! Jag är jätteimponerad av det breda kulturutbudet, för alla i stan!
"Jag promenerar gärna med barnvagnen längs Strömmen och Kneippen”.
Känner du sig som hemma här eller saknar du Frankrike?
– Jag är så glad och tacksam för allt jag får i Norrköping och Sverige, både professionellt och privat. Det är inte långt att åka till Frankrike. Det finns plus och minus överallt, oavsett var man bor.
Vi pratar om drivkraften att utvecklas som musiker men också om musiken och kulturens betydelse:
– Det var viktigt med kultur i vår familj liksom för de flesta i Frankrike. Vi värnar om vårt kulturarv!
Delphine berättar entusiastiskt om hur varje stad, gata och plats genomsyras av konst, litteratur, teater och musik. Hon vill också gärna slå ett slag för vårt regionala kulturarv. Tillsammans med sin man, dirigenten och fagottisten Roman Reznik, har hon upptäckt östgötska kompositörer som hon menar sorgligt nog verkar ha glömts bort:
– Man ska vara stolt över dem! Ta Johan Agrell, en östgötsk barocktonsättare och Anton Edvard Pratté. Uppskattade i hela Europa men nästan okända här.
"Vi delar på föräldraledigheten, jag och Roman. Det funkar bra! Som musiker kan man inte bara släppa instrumentet i månader. Jag hinner öva också".
Att spela med sin man, är det som att övningsköra?
– Finns ingen diplomati, alls! erkänner Delphine med en spefull blick och ett skratt, men tillägger snabbt att fördelarna överväger.
– Tillsammans förmår vi ju också förmedla något. Kanske djupare känslor och temperament för musiken, fortsätter hon tankfullt.
Just nu är Roman hemma med dottern som är sex månader. De turas om att vara föräldralediga:
– Som musiker kan man inte bara släppa sitt instrument i månader. Jag skapar tid för att öva. Det går bra, men ibland tar jag ledigt.
Var gör du då?
– Promenerar med barnvagnen längs Strömmen och Kneippen. Eller besöker Ståhl Collection.
”Ärligt talat är det svinkallt här i januari! Men jag är imponerad av Norrköping som stad. Vilket kulturutbud!”, säger Delphine Constantin-Reznik.
Vad är sämst och bäst med att vara anställd i en symfoniorkester?
– Bäst är att få musicera i vardagen med mina fina kollegor, fler än åttio till antalet. Sämst, det var svårt. Kanske att inte ha friheten att bestämma. Jag tycker om ”att sitta i förarsätet”. Har erfarenhet som konstnärlig ledare och producent.
Kan du livnära dig på musiken?
– Absolut! Jag har lyckan att kunna leva på min konst!
Avslutningsvis, hinner du något mer än harpan och lilla dottern?
– Jag är lite besatt av språk. Under pandemin lärde jag mig spanska genom Duolingo och Netflix utbud på andra språk. Jag ser också gärna historiska och vetenskapliga dokumentärer. Jag gillar att lära mig nya saker.