I SVT:s populära "Allt för Sverige", som är inne på sin tionde säsong, söker svenskamerikaner sitt ursprung och skapar sina unika släktkartor under några veckor.
Här är en annan historia, som i alla fall snuddar lite av precis allt det.
Den börjar en tidig sommardag 1983, när Karin Olausson - som hon hette i efternamn på den tiden - tar studenten vid de Geer innan äventyret tar henne till USA.
– Jag skulle egentligen bara läsa ett år på universitet, men fick ett drömjobb på WordPerfect och blev kvar. Jag träffade min man Robert och bara ett par år senare flög vi tillbaka till Norrköping och gifte oss på Löfstad Slott 1986. Nu står vi här igen. Det känns fantastiskt, säger Karin och skrattar.
Resan "hem" till rötterna i Norrköping och Sverige började med en annons om den internationella harpfestivalen, som är en hyllning av harpmästaren och tonsättaren Anton Edvard Pratté (1796-1875) i Louis de Geer.
– Min son Josephs fru Elizabeth spelar harpa. När hon berättade om festivalen var det ingen tvekan... Vi sa direkt till henne "du måste ansöka så vi kan åka tillbaka till Norrköping", berättar Karin.
Elizabeth Mayo ler vid minnet.
– Jag vet om min svärmors starka koppling till Norrköping och blev lika förvånad som glad över en harpfestival just här. Jag kunde inte bara missa den här chansen. Jag började läsa på om festivalen, ansökte och blev accepterad, säger Elizabeth, som spelat harpa i 18 år.
– Jag började, precis som mina tre bröder, med att spela fiol, men jag gillade inte det alls. När jag var sju år följde jag med på en konsert, där jag såg harpa för första gången och blev hänförd. Det var det instrumentet jag ville spela.
Det tog dig hela vägen till Norrköping.
– Jag är så tacksam för det. De här dagarna har varit alldeles underbara. Jag har kommit i kontakt med några av världens absolut bästa harpister, som är på en helt otrolig nivå och lyssnat på dem på workshops och konserter. Jag har lärt mig mycket och fått många nya vänner. Vår värld är ju inte så stor.
Resan och festivalen är ett äventyr i sig, men att spela harpa inför publik igen var också en utmaning.
– Det var första gången på över två år. Jag har bara spelat inför tomma salonger och konserthus hemma i USA på grund av pandemin så det var både annorlunda och nervöst.
...och inte heller på din egen harpa?
– Det blev en helt annan nivå av stress. Det tar tid att lära känna instrumentet.
Elizabeth Mayo missade finalen, som avgjordes på torsdagskvällen, men åker tillbaka till hemmet i Rochester, New York i USA om en dryg vecka via stopp hos bekanta och vänner i Stockholm och Oslo med goda minnen av sitt första besök i Norrköping.
– Jag har fått höra mycket om staden, historien och den här fantastiska byggnaden, som ju var ett pappersbruk en gång tiden. Svärmor har berättat mycket om det. Norrköping har verkligen förvaltat det här arvet väl, säger Elizabeth.
Maken Joseph har varit på besök flera gånger genom åren, men för första gången med sin fru.
– Att få komma tillbaka hit med min fru för första känns otroligt roligt och viktigt. Historia och tradition är en viktig del av mitt liv. Norrköping har onekligen visat upp sin allra bästa sida de här dagarna, men jag hade hoppats på mer snö och vinter, säger Joseph Mayo och skrattar.