Han hör visserligen inte till de allra namnkunnigaste företrädarna, men har ändå en plats i den svenska modernismens historia.
Han fångade upp några av de viktigaste rörelserna och började som expressionist innan han blev konkretist för att senare orientera sig i riktning mot pointillismen.
När Norrköpings konstmuseum uppmärksammar honom genom utställningen ”Harry Booström – avantgardist och modernist” ligger tyngdpunkten på konstnärskapet så som det såg ut några år in på 1950-talet.
Harry Booström föddes i Guldrupe på Gotland 1917, men växte upp i Visby och kom till Stockholm 1941 för att utbildas i måleri hos Edward Berggren och Isaac Grünewald.
När han fem år senare ställde ut i Köpenhamn beskrev en kritiker hans måleri som eruptivt och att det präglades av våldsamma bränningar, virvlar och ödesdigra strömkantringar. Inspirationen kom från det gotländska landskapet.
Men de målningar som möter på Konstmuseet bygger på de principer som styrde konkretismen och i stället uppfattar man spelet mellan färger, linjer och former. Ett verk som ”Komposition 3” ger ändå en antydan om den tidigare färgglädjen. Målningen är det första som faller i blickfånget när man stiger in utställningslokalen. Den består av fält i blått, rött svart, vitt, grön och linjerna som skär diagonalt över duken ger ett mosaikartat intryck.
Han var generationskamrat med Pierre Olofsson, Lennart Rohde och de övriga i gruppen 47 års män – som också bestod av en kvinnlig konstnär, nämligen Randi Fischer.
– Harry Booström var aldrig medlem, men de möttes säkert i utställningssammanhang, säger Kerstin Holmer, intendent på Konstmuseet som ansvarar för utställningen.
Gruppen bidrog i alla fall till att konkretismen fick ett genomslag i Sverige, men det fanns en historisk direktförbindelse som gick tillbaka på Otto G Carlsund och Stockholmsutställningen 1930, då inriktningen gjorde sitt första avtryck här i landet. Begreppet konkretism myntades av belgaren Theo van Doesburg som året innan tagit initiativet och samlat ett antal likasinnade konstnärer i en sammanslutning som fick namnet ”Art Concret” – tidigare hade man talat om nonfigurativt måleri.
Om Harry Booströms tidiga konstnärskap burit spår av Carl Kylberg kom han på 1950-talet att ålägga sig en strängare formdisciplin – enligt Teddy Brunius text i utställningskatalogen beskrev han sitt sätt att måla som ”non illustrativt”. Några av målningarna kommer nära Olle Baertlings diagonaler. Andra antyder också meningsutbyten med Piet Mondrian och Franziska Clausen.
Konkretismen har ibland beskyllts för rigiditet, men det märks inte hos Harry Booström. Det mest slående är det lyriskt lätta anslaget och den pastellartade mjukheten i hans sätt att hantera färgerna. Flera bedömare har pekat på det musikaliska anslaget och i katalogtexten kan man läsa om någon som ansåg att Booström i själva verket målade toccator.
Han beskrev sig i något sammanhang som drömmare och romantiker. Det tycks ha gällt vilken riktning han än valde att gå som konstnär.
Norrköpings Konstmuseum har en anknytning till den svenska och nordiska konkretismen som går långt tillbaka. Den nya utställningen är en i raden av de representanter för riktningen som presenterats under senare år. Flera av dem nämns i texten ovan och efter Harry Booström väntar Erik Chambert.
Utställningen pågår till den 14 juni.
0768-408173