Man anar skillnader i temperament och sättet att arbeta, men det finns också något gemensamt i sättet att tänja gränserna och lägga sig en bit bortom det omedelbart åtkomliga.
På Konstforums nya utställning ställs Anders Widoffs skulpturer och målningar mot Dawids fotografier. Kanske är det riktigare att säga att de samverkar och ger kontrast åt varandra. Något som understryks i Studion där de gått ihop om ett projekt.
Dawid har tagit en serie bilder på Anders Widoffs bronsskulptur "Janus", som plötsligt visar sig ha fler än två anleten. Det vore förmodligen fel att tala om dekonstruktion som blottlägger en enda fastställd betydelse och istället verkar det handla om att åskådliggöra en hel rad möjliga gestaltningar. Det understryker rörligheten i skulpturen och går säkert att uppfatta som en tolkning, men bekräftar samtidigt att konsten kan ge näring åt konsten och att nya verk växer fram i mötet med andra.
Båda har varit verksamma i decennier och satt tydliga avtryck i den svenska samtidskonsten.
Anders Widoff fick sin utbildning på 70-talet och gick både på Valand i Göteborg och på Konsthögskolan i Stockholm. Han debuterade 1982 och har en lång rad utställningar bakom sig. Bland dessa "mitt-i karriären-utställningen" på Liljevalchs 2005, som omfattade hela hans konstnärskap. Bland andra svenska konstnärer som uppmärksammats på samma sätt finner man namn som Ernst Billgren Dan Wolgers, Håkan Rehnberg, Tuija Lindberg, Meta Isæus Berlin Sophie Tottie – och Dawid eller Björn Dawidsson, som är hans egenliga namn.
Han slog igenom 1983 då utställningen "Rost" visades på Fotografiska museet i Stockholm. Hans konceptuella bilder väckte reaktioner, då de ifrågasatte åtskilliga föreställningar om vad som kännetecknar ett fotografi. I en intervju förra året förklarade han att det är just mediets ambivalens som lockar honom och förhållningssättet föll också Ulf Linde på läppen. Han hade ett komplext förhållande till fotografiet som konstform, men förklarade i slutet av 80-talet att det genom Dawid hamnat på samma nivå som måleriet.
Sättet att erodera gränsen mellan de båda uttrycksformerna märks också tydligt på Konstforum. I entrérummet en serie fotografier som föreställer köplappar och längre in i galleriet finner man flera verk på samma tema. Förstoringar som återger olika sifferkombinationer, som tidigare haft en konkret innebörd, men förvandlats till gåtfulla antydningar när de hamnat inom svarta robusta ramar.
Visserligen rör det sig om något vardagligt, men reduktionen är långt driven och distansen till det dokumentära gör att de inte låter sig avkodas som fotografier.
De har en stillsam humor som härrör ur leken med genrer, men i första hand uttrycker de en sinnlighet och skönhet som känns självklar.
Lekfullheten finner man också hos Anders Widoff, men tilltalet är många gånger mer rättframt och direkt. Några av hans målningar ur en svit som heter "Utan titel ur bön, skugga (Odessa, revisited) består ibland av textrader som säger: "Verklighet", Idiot Wind", "Truten, Anders" och på en av hans skulpturer kan man läsa "No more bull".
Då är det svårare att komma åt ett verk som A posteriori. Titeln syftar på erfarenhetsbaserad kunskap och ur den patinerade bronsen framträder ett buddaliknande ansikte som försetts med något slags tratt.
Det kan föra tankarna till Lautrémont och hans beryktade ord om "det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord", men behöver naturligtvis inte ha ett dugg med saken att göra.