"Jag är otroligt lycklig. En stor dröm har gått i uppfyllelse”, utbrister violinisten Danial Shariati om jobbet som förste konsertmästare i SON.
Grattis till fina tjänsten i SON!
– Tack, jag är otroligt lycklig. En stor dröm som gått i uppfyllelse.
Hur gick det till?
– Jag vann provspelningen efter tre rundor i stenhård konkurrens. Ett antal provveckor ledde till ett provår och till slut fast tjänst som förste konsertmästare i mars 2024.
Konsertmästaren är violinisten som sitter allra längst fram till vänster om dirigenten. Han eller hon fungerar som en länk mellan dirigent och orkester, och alla violinisterna. Alla violinisterna ska sträva efter att spela så precist och nära konsertmästaren som möjligt.
Var du nyutexaminerad?
– Nja, jag hade ett vikariat som alternerande konsertmästare på Göteborgsoperan. Det fick jag precis efter att jag avslutat Mastersprogrammet vid Edsberg. Innan dess gick jag på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Imponerad!
– Ha ha! Ja, det är verkligen tunn luft att vinna provspelningar. Att ta sig genom det där nålsögat och få en fast tjänst i en symfoniorkester i dag är svårt! Ibland är det hundra personer som provspelar. Man måste vara extremt väl förberedd, men också ha lite tur.
Du repar förstås mycket i Norrköping, bor du här nu?
– Jag bor både här i stan och med min sambo Kerstin i Årsta.
Vad var ditt första intryck av stan?
– Industrilandskapet. Det första jag såg från bron över Motala ström, när jag började pendla från Stockholm. Så häftigt, oavsett väder!
Och idag?
– En fantastisk kulturstad. Jag är ju från Stockholm men har mer koll på Norrköpings kulturutbud som är brett och aktivt. Kultur är nyckeln till gemenskap. Det behövs nu, mer än någonsin!
”Det bästa med SON är kollegorna! Jag blir oerhört inspirerad av vårt kreativa arbete som vi presenterar för vår underbara publik", säger Danial Shariati.
Vad gör du när du är ledig?
– Kollar barnvagnar på Marketplace. De nya är sjukt dyra!
Jag vet! Men grattis!
– Tack, ja vi väntar vårt första barn. En flicka, som vi verkligen ser fram emot att få träffa. Väldigt snart.
Danial har mobilen påslagen om Kerstin skulle ringa och säga att det är dags. SON planerar för hans solokonsert i Linköping, men något datum är inte spikat i nuläget av naturliga skäl.
Att bli förälder – det sägs att man ofta gör som mamma och pappa. Även misstagen. Vad tror du?
– Jag tror det är bra med syskon. Jag är enda barnet, blev väldigt curlad och hade nog inte mycket till självinsikt eller ödmjukhet.
Berätta!
– En klasskompis mamma påminde mig om en rolig händelse från lågstadiet. Vi hade konsert för föräldrarna. Jag var sist, gick ut på scenen med fiolen och sa: ”De sparade den bästa till slutet!” Jag var iförd en pytteliten, vit frack!
Gulligt ändå! Är dina föräldrar musiker?
– Faktiskt inte, men mamma var noga med att jag skulle lyssna på klassisk musik. Hon satte mig i Lilla Akademien inne i stan, en specialiserad musikskola där man kan börja redan vid fyra års ålder. En del går vidare från gymnasiet till högre musikutbildningar.
”Man slås ned av den pågående kulturdebatten”, säger violinisten Danial Shariati.
Den numera så självklare violinisten berättar också om ett annat liv med andra intressen – i förorten:
– Jag levde verkligen två olika liv samtidigt! I Akalla gällde förortslivet. Jag spelade också mycket fotboll i AIK. På så vis har det inte alls varit självklart att jag skulle bli musiker.
Hann du med fiolen bredvid fotbollen?
– Nej! Min lärare, Ludmila från Kazakstan, insåg rätt tidigt att jag inte övade hemma. Så hon gav mig extralektioner exakt klockan 13.30 varje dag, hela grundskolan. Hon var själv ett barn av den ryska skolan.
Sträng?
– Ja, men rättvis och dedikerad. Alla lärare var så. Deras yrkesliv gick ut på att förbereda oss för våra uppspelningar. Det blev mycket att leva upp till som elev. Alla klarade inte pressen.
På vilket sätt?
– Ungefär ”nu får du samma stycke som den här personen men du ska göra det ännu bättre!” Jag tyckte det var roligt att spela samma stycken som en kompis, men ibland triggade lärarna oss till att bli konkurrenter.
”Industrilandskapet är det första jag ser från bron över Motala ström, när jag pendlar från Stockholm. Så häftigt, oavsett väder”, tycker Danial Shariati som funnit sig väl till rätta i Norrköping.
På tal om konkurrens, kan du leva på musiken?
– Ja, i de flesta symfoniorkestrar i Sverige är anställningsformen fast.
Vad är bäst med att vara anställd i SON?
– Kollegorna! Jag blir oerhört inspirerad av vårt kreativa arbete som vi sedan presenterar för vår underbara publik.
Och sämst?
– Den pågående kulturdebatten. Man slås ned av den.
Orkestern är ett lagarbete, får du din stund i rampljuset?
– Ja, tidigare i vintras var jag solist i Tjajkovskijs violinkonsert tillsammans med SON. Jag var ödmjuk inför uppgiften. Det är min favoritkonsert. Att få spela den med mina fantastiska kollegor – det kommer jag att leva på länge framöver!