Marie Nikazm Bakken regisserar Östgötateaterns uppsättning av Titus Andronicus. Till vardags är hon konstnärlig ledare för Turteatern i Stockholm.
Skorna klibbar fast när jag går över scengolvet på Stora Teatern i Linköping. Det är blod. Eller ja, teaterblod. Kvällen innan har det spelats en förhandsvisning av Östgötateaterns nya uppsättning Titus Andronicus och man har städat så gott man kan för att få scenen blodfri. I varje föreställning används 10 liter blod. Det innebär att när spelperioderna i Linköping och Norrköping är över så kommer hela 310 liter blod ha spillts på Östgötateaterns scengolv under hösten. Ett rekord så gott som något.
Regissören Marie Nikazm Bakken inför premiären av Titus Andronicus på Östgötateatern.
– När vi spelade pjäsen i går så hörde man spontana skrik från publiken under de mest brutala scenerna, men det är någon sorts skräckblandad förtjusning; man tycker att det är lite äckligt men samtidigt lite kul. Vi har valt att arbeta med blod på ett väldigt teatralt sätt, liksom på ett överdrivet sätt. Men det är inte tre timmar av splatter, säger Marie Nikazm Bakken.
Den 36-åriga norskan är till vardags konstnärlig ledare för Turteatern i Stockholm, men regisserar nu för andra gången en pjäs på Östgötateatern.
Titus Andronicus är William Shakespeares första tragedi och en av hans tidigaste pjäser. Den skrevs i början av 1590-talet, alltså innan Shakespeare blivit 30 år. Kortfattat så kretsar handlingen kring den romerska generalen Titus som återvänder till Rom efter en 10-årig strid mot goterna. Rom står utan kejsare och Titus erbjuds tronen men tackar nej och stödjer i stället Saturninus, den förre kejsarens son. Med sig från striderna mot goterna har Titus krigsfångar, däribland goternas drottning. Saturninus fattar tycke för drottningen och gifter sig med henne. Från sin nya position som kejsarens fru svär drottningen att hämnas på Titus för att han har dödat hennes son. Titus och hans familj slår tillbaka, vilket leder till en våldsam hämndspiral.
– Den här pjäsen var väldigt populär i sin samtid, folk på 1500-talet älskade splatter. Men sen blev pjäsen väldigt impopulär när teatern blev mer upptagen av det moraliska projektet. Men Titus Andronicus har fått ett uppsving på 1900-talet och kanske speciellt efter andra världskriget, då människor kunde dra paralleller till en brutalare värld. Jag menar, nuförtiden ser man brutala och hemska saker på nyheterna varje dag. Men här på teatern kan man öppna ett groteskt rum, där man kan se våldet från både en allvarlig men också komisk sida.
Marie Nikazm Bakken med Titus Andronicus (avhuggna) arm.
En av de största inspirationerna till pjäsen rent estetiskt har varit South Park, säger Marie Nikazm Bakken. Den amerikanska animerade TV-serien tog världen med storm i slutet av 1990-talet med sin komik, satir och förmåga att dra saker till sin absoluta spets.
– Jag tycker det är en genial serie. Satiren är skarp men det är väldigt tydligt att den är överdriven och det är en förebild för det jag gjort med Titus Andronicus. Även Quentin Tarantino förstås, ridån i pjäsen har ett Tarantino-typsnitt som en hommage till honom.
Var det självklart för dig att ta den här pjäsen och dra upp den till elva - alltså göra den lite överdriven?
– Jag tror att man måste göra ett val med Titus Andronicus - antingen gör man den minimalistiskt eller så går man all-in. Och jag är en regissör som gillar att dra upp allting till elva och väljer pjäser utifrån det. Det är därför den här pjäsen passar mig så bra, för den har ett allvar, en högtydlighet, samtidigt som den öppnar upp för att tramsa på samma gång. Många har sagt att det här är Shakespeares sämsta pjäs, textmässigt, för den är inte lika raffinerad som de andra men jag tycker den är poetisk och briljant i sin skevhet.
Spoiler alert, men i Hamlet dör ju alla också?
– Men där dör de med finess! Titus Andronicus är liksom grotesk - det är våldtäkt, huvuden som rullar och händer som huggs av. Det som vissa tycker är dåligt, tycker jag är fint. För när texten inte är fullkomlig så finns det en ingång för mig som regissör att komma in i verket. Om Hamlet är den där snygga tjejen i klassen, så är Titus Andronicus den fula tjejen som blir den snygga tjejen. Men då måste man se den personen.
Vad vill du att publiken ska känna när de ser pjäsen?
– Det ska svänga mellan allvar till trams, till trams som blir allvar. Något som är så löjligt att det blir äckligt. Jag vill att publiken ska få med sig båda sidorna.
Här och var finns det ketchup-flaskor och tomatkrossburkar som väntar på att fyllas med teaterblod. Att man använder sig av sådana behållare är för att visa på det absurda och komiska i mängden blod pjäsen har.
Jag följer med Marie Nikazm Bakken in i kulisserna. Hon visar upp en avhuggen hand, pistoler och andra mordvapen. Här och var finns det ketchup-flaskor och tomatkrossburkar som väntar på att fyllas med teaterblod. Att man använder sig av sådana behållare är för att visa på det absurda och komiska i mängden blod pjäsen har.
Vad tycker skådespelarna om allt blod?
– Innan vi började repetera så testade vi mycket och pratade om säkerhet. Vi har satt upp vissa regler, som att man inte får kasta blod i ansiktet på någon som man inte har ögonkontakt med. Pjäsen är väldigt teknisk på det sättet, det är inte anarki, man får inte kasta blod hur som helst, utan det ligger väldigt mycket arbete bakom att använda allt det här blodet på ett säkert sätt.
Finns det tillräckligt med duschar för skådespelarna?
– Det finns duschar men de hade kanske behövt att ha en dusch var i det här projektet, säger Marie Nikazm Bakken med ett skratt. Vi har ett system så att blodet inte sprider sig överallt, det finns speciella mattor i kulisserna och skådespelarna får handdukar och tofflor.
Titus Andronicus är som sagt Marie Nikazm Bakkens andra pjäs på Östgötateatern. Våren 2022 regisserade hon en egensinnig variant av Henrik Ibsens Peer Gynt. Både lokalen och Linköpings teaterpublik gjorde ett märkbart intryck på henne.
– Stora Teatern är väldigt bra för den har en så stor scen, samtidigt som den är intim. Publiken är lyckligt lottade att ha en scen där man kan få de här stora dramerna och musikalerna, samtidigt som man får en nära upplevelse. Sen är det också roligt att möta en publik som är väldigt engagerad. Linköping har ju en abonnemangspublik som återkommer och det är väldigt fint. Sen kan de älska eller hata det vi gör, men oavsett vad man tycker så älskar jag engagemanget publiken har för teatern.