De stirrar snett uppåt och stela vita kragar hålls på plats jämte svarta dräkter. Historien springer ur den om Riddare Blåskägg. Men här har skägget blivit hår i skrikande, blå pageperuker.
Länge rör de sig återhållsamt, som ville de hylla folksagans ofta stillsamma ton. Deras positioner gentemot varandra behålls. Musiken, komponerad av Jens Ekbom, faller in i en dubstep-flirtande bas men dansarna låter den fortgå utan vidare respons.
Så tjocknar musikmattan och friktionen ökar. Anna Axiotis träder fram och gör ett solonummer i tystnad, varpå de andra tar över och rör sig likt kugghjul i sinnliga formationer. Som en enda kropp stöter de mot varandra, blöter sig och möter sig själva. Det är oerhört vackert och tycks pågå lika mycket på scen som i den hjärna där ena halvan ständigt samspelar med den andra. De är sammanlänkade och samtidigt oerhört väsensskilda. Där Clara Bankefors är fysiskt påtaglig tycks Elin Hallgren mera väsenslik.
Gitarrplock genererar stämsång, åtminstone i en strof, och trion blickar in i sin gående cirkel. Ser varandra, ser sig själva. Så drivs kompositionerna in i techno, ljuset blir kritvitt och dansarna rör sig i stressade rader. Någon skriker ?hepp? varpå de kastas mot golvet. Igen och igen tvingas de ned mot den hårda ytan. Tempot stegras och slutligen är Anna Axiotis kvar i sitt eget ?heppande?, fallande, resande och ?heppande? tills hon lämnar scenen.
Och så strax innan slutet händer det. Jag vill plötsligt gråta. De tre sätter sig långt fram, ljuset är åter varmt och de ler. I alla fall nästan. Och liksom förtröstansfullt.