Den första tanken som dyker upp är: Så här börjar en konsertupplevelse av det större slaget 2017, även i lilla Norrköping. Köerna vid Himmelstalundshallen ringlar lång vid utsatt tid. Alla ska visiteras, vakterna är många och ska titta i allas väskor. Sorgligt, men nödvändigt.
Väl inne i lokalen försvinner den bittra smaken. Scenen klädd med brittiska flaggor för oss tillbaka till anledningen varför vi kommit. Till NT sa Peter Johansson tidigare i veckan att det kändes bra på repetitionerna. Strax är det dags, han står där med bar överkropp, skinnbrallor plus lite kedjor och nitar, till tonerna av ”One vision.” Framför en fullsatt hall ser han verkligen trygg ut. Han kan det här. Han kan det megastora bandet Queens musik, på sitt vis. Nej, han är inte Freddie Mercury och gör inte någon ansats till att vara det, vilket är befriande.
Det riktiga lyftet kommer som givet i ”We will rock you” då är hela hallen med. Från scenen kastas bländande ljus ut, körens röster höjs och musikernas skicklighet blir tydlig. Brian May, Queens gitarrist och grundare, skulle varit stolt. Efter ”I want to break free” hälsar han publiken välkommen. Som om han vore hemma. Skojar lite på östgötska och berättar anekdoter från Himpa-hallen. Peter Johansson inger den där känslan av att vi alla är lite kompis med honom. Han är så vanlig, så enkel och det är en av hans styrkor. Faktiskt känns han ganska orockig.
I nästa nummer träder Jenna Lee James in, som spelade en av huvudrollerna i musikalen ”We will rock you” tillsammans med Johansson i London. Glitter, pondus, rutin och en stark stämma är en bra kombo. Låten ”Somebody to love” lyfter verkligen när hon får handskas med den. Duetten i ”I was born to love you” är riktigt finstämd. I samspelet dem emellan blir det påtagligt att de stått på scenen många gånger tillsammans. Det här är tredje turnén med Champions of rock, och Lee James har varit med på samtliga.
Stämningen skruvas upp än mer när en glitterinsmord Ola Salo hissas upp från golvet. Ingen kan posera som han. Jo, Freddie Mercury och David Bowie kunde, och nog är väl Salo vår svenska Mercury? Han medger det också själv, hur stor påverkan Queen haft och röstmässigt träder Mercury in ibland i Salos röst och kroppsspråk. Bredden, falsetten, det explicita och vågade. Han gör att resten av gänget bleknar en stund. Det fullkomligt gnistrar om honom i ”Crazy little thing called love.”
Tempot dras ned, Peter Johansson sätter sig med gitarren och Lee James sjunger tillsammans. Under ”You’re my best friend” har publiken skickat in bilder som visas i bakgrunden, ett personligt inslag. Strax är vi tillbaka i rocken, i den bombastiska ”Another one bites the dust” där alla tre artisterna möts. ”Hammer to fall” avlöser och det är något av ett underverk hur många stora hits Queen skapade. Sådana som spelas än, i alla möjliga sammanhang. Som blivit allmängods, så att faran ibland ligger i att det inte ska bli karaoke.
Hitsen avlöser varandra. Mest lysande är Salo och Johansson i ”Under pressure.” Där hittar de varandras röster och styrkor. Galen stämning blir det i ”Radio Gaga.” Lite av en blek kopia blir det i ”Barcelona” trots Hannah Holgerssons vackra röst (tyvärr hennes enda framträdande). Avslutningen ”We are the champions” och extranumret ”Bohemian Rhapsody” är storslagna.
Den sista tanken som dyker upp: vilken tur vi har som får uppleva sådana här magiska, glittrande musikkvällar, sådana som jagar bort allt det mörka som är närvarande i våra vardagsliv.