Frida Hyvönen sätter sig vid elflygeln och granskar publiken med ett återhållet leende. Hon har pondus i blicken, rösten och pianospelet och fångar snabbt publikens uppmärksamhet. Men hon gör det inte med publikfrieri. Snarare tvärtom, lite "hard to get", sådär. Med sig på scen har hon Linnea Olsson på cello och bas och Tammy Karlsson på trummor (och stepp, faktiskt!). Det är tajt och kraftfullt. Särskilt gillar jag stämsången. Frida har en vacker fyllig röst och kompletteras på ett genomtänkt sätt konserten igenom. Senast hon var i Norrköping var 2005, med debutskivan i bagaget. Hon spelade på ett knallgult piano på Café Swartz inför en stackars liten skara människor. Hon fängslade även då, men det var med lite halvdant Miss Li-umpa-bumpa-piano och småsvajig sång. Men mycket har hänt sedan dess. Hon har mognat som artist och kanske har lite för mycket av den tidiga nyfikenheten gått förlorad. För "hard to get" i all ära - bitvis är hon snarare ointresserad av oss i publiken. Snacket går på rutin och visst hade man kunnat få ett till extranummer va? Men samtidigt. Det primära är musiken och den är riktigt bra. Texterna är också intressanta. De kryddar med små historier ur livet, gärna kronologiskt upplagda, som Dirty Dancing, där ungdomskärleken Jimmy dyker upp igen som hennes sotare. Jag trivs i Fridas storslagna teatraliska värld, eller rättare sagt, jag trivs med att betrakta den. För det är bara i små stunder som hon verkligen bjuder in.
