"Hej, vi heter Snoddas. Vi kommer från Linköping." Lars Winnerbäcks presentation går i sin enkelhet rakt in i hjärtat.
Denna spelning är främst en nostalgisk kompishappening för fyra barndomsvänner från Linköping som efter familjebildning, vitt spridda karriärriktningar och en del tappade hårstrån efter 15 år återförenas i det de tycker bäst om.
Det är också det som är min största behållning: att få se glädjen i dessa bästisars ögon. Legendstatusen de har fått i Linköping sedan Rockkarusellen-framgångarna gör det också till en högtidsstund för östgötarna i publiken.
Frågan är hur många vi är. Majoriteten av publiken ser ut att på sin höjd ha gått i blöjor förra gången Snoddas spelade på Stora Dans på Hultsfredsfestivalen, 1993, och det idoga "Lasse! Lasse! Lasse!"-ropandet tyder på att det kanske inte främst är namnet Snoddas som har fått dem dit.
Men det hindrar dem inte från att röja på ett generöst sätt från början till slut. Snoddas gladpunk har fortfarande betoningen på glad och det smittar från första ackord. Och nostalgitripp eller inte - det är en seriös och kompetent satsning från alla fyra på scenen. Stämsången sitter perfekt, de avancerade taktbytena funkar utmärkt och det är förmodligen tydligt tajtare än när det begav sig senast. Framför allt går det precis lika snabbt som då, och festivalens förmodligen gladaste rytmsektion får jobba stenhårt. Trummisen Tomas Öhman dunkar tvåtakt så att han är genomblöt redan halvvägs in på inledande Herr Misär, och basisten Anders Johansson tar i så hårt på basen att glasögonen trillar av.
De två frontmännen har inte lika stora leenden på läpparna, men det har mest med koncentration att göra. Staffan Palmbergs finlir kräver tungan rätt i munnen och Lars Winnerbäck får spela gitarrsolo efter gitarrsolo, något han annars inte är bortskämd med nuförtiden.
"Det är få av våra låtar som Lasse har gjort covers på, men här kommer en", säger mellansnacksmaestron Anders och bandet rullar igång en punkigt snabb Nån annan. Allsången är förstås total, men glädjande och förvånande är den nästan lika omfattande i Snoddas-låten Prinsessor.
Även hetsiga Snoddas-klassikern Lovesång, som i mitt tycke även är en av de bästa solo-Winnerbäck-låtarna, leder till allsång och när alla de fyra bästisarna klämmer i i refrängen blir jag rörd igen.
Det är så klart inte mer än rätt att de avslutar med en Lars Winnerbäck-cover: Kom ihåg mig.
Lars har tre konserter kvar att göra på Hultsfred innan veckan är slut, men jag gissar att det här är den han kommer att minnas klart bäst.