Under hösten gjorde Thomas Stenström ett nerskalat segertåg med fyra utsålda akustiska spelningar. Men i efterhand har 30-åringen från Uddevalla berättat om att han var livrädd inför att spela akustiskt och låg i fosterställning bredvid scenen när turnéns första låt skulle gå i gång. Han tvivlade på sin egen förmåga.
– Jag kände som jag gör i mina sämsta stunder: "Varför skulle någon vilja se mig när jag spelar gitarr och sjunger?". Jag har alltid haft mitt band och min elgitarr att gömma mig bakom. Men efter att jag tog mig upp ur fosterställningen gick det över. När jag gick ut på scenen och bemästrade allt fick jag väldig smak på det. Det var en väldigt häftig upplevelse, säger han.
I all hast bestämde han sig före jul för att fortsätta turnén – och bokade in Norrköping och ytterligare åtta platser.
– Jag har lärt mig att inte alltid lita på mig själv, utan göra tvärtom. Det är ofta då det blir kul. När jag gjort låtarna i ny tappning har jag hittat tillbaka musikaliskt till en del av dem som jag var trött på.
Så sent som i november stod Thomas Stenström på Arbis scen. Han minns en galen kväll. Thomas har samarbetat med Den Svenska Björnstammen och när gruppen intog hemmascenen spelade de "Förlorare utan chans" – två gånger på raken.
– Det var riktigt konstigt, men skitkul. Jag älskar dem. De är grymma och gör som de känner för.
– Spelningen var också samtidigt som Sverige mötte Italien i VM-kvalet. När jag kom upp i logen hade Sverige gjort mål. Det var en rakt igenom surrealistisk kväll. Jag var i Norrköping i två dagar, och om jag ska vara ärlig, jag festade väldigt mycket. Det var en rolig helg.
Vad har samarbetet med Björnstammen gett dig?– Väldigt mycket musik och en härlig vänskap. Jag har mest gamla barndomsvänner och hoppar högt när jag får en ny kompis. Åke (Olofsson, reds anm) och jag har samarbetet lite med min kommande skiva. Vi har skrivit flera låtar och någon kanske kommer med där.
– Det känns som han är lika besatt av musik som jag. Det är blodigt allvar. Men jag kanske inte kan tala för honom, men utan musik skulle det bara vara en liten pöl kvar av mig.
Vad tycker du om Norrköping?– Jag har verkligen förälskat mig i Norrköping. Och jag vet inte hur jag ska säga det så att det låter trovärdigt i en intervju inför en spelning. Det är ju sånt många säger. Men jag svär på min mamma att det är sant. Det är en grym stad, och det händer så mycket kreativa grejer. Det är lagom stort, folk känner igen varandra, men det är tillräckligt stort så man kan hitta på saker. Jag är så glad att jag har stött på det där gänget så jag kan vara där ibland.
När samtalet glider in på den nyligen avslutade Where's the music?-festivalen minns Thomas Stenström ännu en speciell spelning i Norrköping. Den i Värmekyrkan på WTM-festivalen 2015.
– Jag hade jag ingen röst, så jag dansade mest. I två dagar hade jag varit i Norrköping och inte skött mig. Jag får be om ursäkt så här i efterhand. Att förväntas sjunga i sextio minuter, men inte få fram ett ljud, det var bland det konstigaste jag varit med om.
Inför den akustiska konserten på Arbis lovar han att vårda rösten bättre – och han strösslar lovord över den anrika konsertlokalen på Bredgatan.
– Det finns inte så många sådana häftiga scener i Sverige. Norrköpingsborna kan vara glada över den.
Vad kan vi förvänta oss av dig?– Jag ska försöka vara så ärlig som jag kan. Så man får den där läskiga stämningen. Jag ska försöka att inte dölja mig bakom några påklistrade känslor, utan komma ihåg vad mina låtar handlar om.