"Det stora kriget", en ny utställning på Flygvapenmuseum gör inte skäl för sitt namn: den ryms i en skyttegravsliknande avbalkning. Väggarna upptas av propagandaaffischer och dokumentärfotografier, och på kortväggen projiceras ett bildspel med bilder från fronten till ljudcollage som ska efterlikna krigets krevader.
– Det går lite för fort tycker jag, säger en av de två äldre män som råkar se utställningen samtidigt som jag. Man hinner inte koncentra sig.
De går sin väg. Bildspelet på väggen rullar vidare, med högt uppdriven puls. Soldater i skyttegravar, som lik i ingenmansland, som krigsfångar inhägnade av taggtråd.
Vad är det man ska titta på för att förstå? Det stora kriget, i Sverige kallat det första världskriget är – också bland krig – ett ovanligt obegripligt krig. Idag är det svårt att förstå nationalismens grepp om människorna som stödde det, lät sig enrolleras, stred, lemlästades och dog. Hur miljontals kunde dö i stora slag längs nästan stillastående fronter bara för att några föråldrade generaler, statsöverhuvuden och politiker ansåg det.
Och så gick det som det gick: vansinnet skapade mer vansinne.
Nationalismen är att jämställa med en sjukdom av – i värsta fall – epidemisk karaktär. Förloppet går att hejda. Men tycks vara latent och på så sätt obotligt. 2014, ett sekel efter det stora kriget verkar nationalismen åter få större spridning i Europa. Och Sverige är inte förskonat. Lagom till 100-årsminnet har det producerats filmer, utställningar som den här och givits ut böcker. Där jag sitter på en låg bänk tar jag fram en av de ganska bortglömda böckerna, Jacques Vachés "Krigsbrev". den 29 april 1917 skriver han till André Breton: "Jag skriver från en före detta by, och en synnerligen trång svinstia med filtar på väggarna – Jag är med de engelska soldaterna – De har gått långt fram mot fiendelägret här – Det är mycket bullrigt – Nog om detta."
Jacques Vaché dog av en överdos opium strax efter krigsslutet.