Alexis de Tocqueville är mest känd för sitt klassiska verk "Om demokratin i Amerika", som spelat en viktig roll för den politiska idéutvecklingen i Europa. Men några år före sin död i april 1859 skrev han också "Den gamla regimen och och revolutionen" i vilken han reflekterar över omvälvningen 1789 och kommer fram till att det styreskick som vältes över ända var på väg att avskaffa sig själv.
Böckerna har bortsett från filosofiska och historievetenskapliga kvaliteter också gett honom en plats i den franska litteraturhistorien. Prov på hans formuleringsförmåga får man även i "Minnen", som utkommit i svensk översättning. Den bygger på intryck under de tumultartade åren mellan 1849 och 1851, då junimonarkin föll och ersattes av andra republiken.
Om man vill ha en överskådlig sammanfattning av händelserna så finns det andra källor. Tocqueville framträder som ett ögonvittne och hans bok är kanske mer än något annat ett lysande reportage, som innehåller levande ögonblicksbilder från ett Paris där ingen gick säker. Själv blev han mordhotad av sin egen portvakt, men man finner också klarsynta maktanalyser och knivskarpa personporträtt.
Det var inte tänkt att minnesanteckningarna skulle offentliggöras och det dröjde till 1942 innan boken gavs ut i Frankrike. Det innebar att författaren kunde kosta på sig att vara mer frispråkig än annars och han är syrlig mot kolleger i den regering som tillsattes efter monarkins fall – Alexis de Tocqueville var utrikesminister i ett halvår. Finansministern Hippolyte Passy avfärdas som självupptagen pratmakare och Louis-Napoleon Bonaparte beskrivs som konspiratör. Han blev också republikens baneman – i likhet med sin farbror utropade han sig senare till kejsare – och Tocqueville uppehåller sig vid det oåtkomliga hos honom: "hans ögon var matta och ogenomskinliga som dessa fartygsgluggar, som är till för att släppa in ljus men genom vilka man inte ser något".
Alexis de Tocqueville var aristokrat och revolutionen 1789 hade drabbat släkten, men han var på det klara att det inte fanns någon väg tillbaka och i "Minnen" framgår det att han inte såg något alternativ till republiken, men han gjorde sig heller inga illusioner och pekar på det demokratiska underskottet som får allt att likna en vandring över nattgammal is.
I en fotnot framgår hur ryske revolutionären och författaren Alexander Herzen efter ett möte i Paris bedömde honom som ytlig, men i "Minnen" framträder bilden av en idealist som också hade en skeptisk sida. Han förhöll sig avvaktande till politisk sinnrikhet som inte tog hänsyn till faktiska förhållanden.
Det är också den här blandningen av inlevelse och kyla som gör honom läsvärd än idag.