Det tar en stund innan jag kan orientera mig i ryske Michail Sjisjkins stora - i flera betydelser - roman "Venushår". Den påminner till en början om alla. Vi kastas direkt in i ett förhör om asyl. Alla sökanden kommer från det post-kommunistiska Sovjet och de vill till fredliga och välmående Schweiz. Frågor och svar ställs rutinmässigt men det dröjer inte länge innan världen, både den nuvarande och den förflutna läcker in i texten. Intervjuformen och krigsberättelserna får mig att associera till Svetlana Aleksijevitj men förhören drar som sagt iväg. Långt. Hela vägen till antiken och Xenofons skildringar av det persiska tronkriget mellan Kyros den yngre och Artaxerxes II.
Inte undra på att jag har svårt att följa Sjisjkins precisa berättelser med sina djärva överklivningar. Men berättaren är tolk, vid de ritualiserade - och i många fall meningslösa asylförhören - skenar hans tankar iväg, kanske är det ett slags självförsvar mot det hjärtlösa byråkratiska maskineri han är en del av: Vem har inte behov av asyl idag? Men för Sjisjkin blir tolkaren ett medium som rör sig obehindrat mellan olika historier. Och på så sätt kan Michail Sjisjkin påminna om en annan litterär minneskonstnär, W.G. Sebald.
Fast Sjisjkin skär historien med skarpare snitt: den berättelse som löper med störst kontinuitet genom "Venushår" består av dagboksavsnitt från en ung ryska vars väg från tonåring till firad sångerska läsaren får följa. Det är en klassisk rysk berättelse: utveckling, frigörelse, revolution, krig och exil. Och allt som en fond till intensiva kärleksrelationer från de första förälskelserna till det mogna samlivet med en man som ägnar sig åt nya erövringar vid sidan om. Liv och öde, med andra ord.
Och så får man följa tolkaren när hans förhållande är i upplösning, och går förlorat. Ett tema hos Sjisjkin är föränderligheten, de ständiga uppbrotten som paradoxalt nog ger historien kontinuitet. Han skriver i den stora romantraditionen, med många föregångare på ryska såväl som i Europa. Men en del stora – läs: omfattande – romaner störtar samman av sin egen tyngd när de ska avslutas. Hur klarar Michail Sjisjkin slutprovet? Eftersom hans konkreta och detaljrika historier som asylförhören, återgivningarna av Xenofon, dagboksanteckningarna och andra vittnesmål egentligen bara tjänar som exempel ur historiens djup behöver de inte avslutas, knytas ihop, inom bokens pärmar.
Istället väljer Sjisjkin en monolog, en profetisk röst om man så vill, som lyfter berättarperspektivet högt: "Och medan du står där mellan pelarna (...) så ska jag visa dig det allra största, här borta, där sidoväggen och bakväggen är av tegel, men så plötsligt sticker det upp en klippa av rosa kalksten, och på den ligger pelarkapitäler, spillror av en fris med delfiner, och alltihop är täckt av mossa och övervuxet, ser du det, av denna lätta krulliga gud. Hos oss är det en krukväxt, utan mänsklig värme överlever den inte, men här växer den som ogräs. Dess namn på det döda språk som betecknar alla levande ting är Adiantum capillus veneris. Venushår. Det grönaste av gräs. Livets gud". Liv som gräs, med ytterligare andra ord.
Fast till slut liknar "Venushår" inget annat än sig självt. Sjisjkin är en unik röst i den samtida europeiska skönlitteraturen.