För några dagar sedan samtalade jag med en författarkollega som skrattande konstaterade att det här med reinkarnationstanken ju är fullkomligt utmattande. ”Jag orkar inte tänka på att man kanske måste börja om och leva ett helt sånt här människoliv till. Jag skulle hellre bli en blåmes”, sa hon.
Mattheten hade dock inget med uppgivenhet att göra – snarare handlade det väl om att man så här vid middagshöjd kan konstatera att ett liv rymmer så mycket, är så mättat, så rikt, så smärtsamt och så skimrande obändigt och ogripbart, att man liksom baxnar vid tanken på att fylla ytterligare ett.
NT:s frilanskritiker – författaren, dramatikern och kulturjournalisten Stig Hansén har i sin nya bok ”Livet på teatern” nuddat helt vackert vid denna människolivets vildvuxna rikedom. Han låter tio av svensk teaters grand old ladies – regissörer, skådespelare och teaterchefer – blicka tillbaka på sina liv. Det är intervjuer i avsaknad av tillrättalagd biografi och kronologi – vilket möjligen kan vara ett problem för den som inte är helt insatt i svenskt teaterliv och teatertradition.
I stället består boken av långa och vindlande samtal, fulla av allvar och rättframhet, prövande tankar och motsägelsefulla påståenden.
Samtal om livet på och vid sidan av scenen, om konstnärligt arbete; om rösten, kroppen och texten, om repetitioner, lagarbete och konflikter, om hur repliker riktas och rolltolkningar bottnar. Men också om fåfänga, rädslor och självförtroende, och hur man förhåller sig till recensioner, publik och demonregissörer.
Yvonne Lombard, Marie Göranzon, Susanne Osten, Carin Mannheimer och alla de andra bjuder in författaren till personliga samtal i sina loger och på caféer, och boken blir något av en glimrande citatfest. Råa oneliners fyllda av livsvisdom varvas med lakoniska betraktelser över egna och andras mänskliga tillkortakommanden, liksom reflexioner över samhälle, klass, utanförskap och varför teatern behövs i ett samhälle. Var och varannan mening är värld en egen liten post it-lapp på anslagstavlan.
I allt som sägs finns en i grunden djup ödmjukhet inför den egna yrkesrollen, inför att vara en del av teaterns värld, där den egna insatsen står i oupphörlig förbindelse med traditionen och klassikerna, hantverket och kollegorna.
Det är en bok att bli upplyft och en smula stärkt av – det är som att få sitta vid matriarkernas fötter och lyssna.
Deras erfarenheter ger generöst perspektiv på nuet, så att man för ett ögonblick tänker att trots livets allmänna bökighet, så var det nog fint ändå, att man inte blev en blåmes.