Gränser kan stängas. Författningsdomstolar kan kväsas och de statliga medierna tystas. Men än kan samarbete mellan konstnärer och författare av nationalismen hårt prövade länder både lysa upp och förhöja verkligheten.
I en av årets första bokleveranser anländer en bilderbok som är ett gemensamt projekt mellan den svenska barn- och ungdomsförfattaren Martin Widmark och den polska illustratören Emilia Dziubak. "Lilla Sticka i landet Lycka" heter boken och den sticker verkligen ut i bokhögen på skrivbordet med sin formgivning och - framför allt - sin illustrationskonst. Omslaget visar ett blont barn som stiger upp ur ett grönskimrande hav. I famnen håller hon en lysande kula (en äkta flodpärla ska det visa sig).
Så medan resten av världens alla journalister - så tycks det mig i alla fall - skriver om David Bowies död och livsverk, sitter jag och läser en vidunderligt illustrerad bok för barn mellan 3 och 6 år. Litteratur är till för att låta sig överraskas.
Och överraskad är jag. Kanske inte så mycket över Martin Widmarks berättelse, vilket kanske kan tillskrivas min bristande (lokal)patriotism. Widmark är född i Linköping, liksom jag, och kanske svensk barnlitteraturs mest framgångsrika författare under 2000-talet. Mest är han känd för serien om Lasse-Majas Detektivbyrå som finns i en rad böcker som han gjort tillsammans med Helena Willis.
Här tar han klivet ned och berättar för de yngre en saga med välkända ingredienser. Daniel är pojken vars mamma och pappa jobbar på nätterna. Han nattas av barnflickan Julia som berättar en saga med självbiografiska drag. Den handlar om hur hon när hon växte upp saknade sin bror och bäste vän Tomek. Men en dag när hon är ute och åker kälke hamnar hon i en tunnel av is som för henne till ett främmande sagoland, befolkat av förmänskligade insekter. Snart hamnar hon hos den elaka Krabban som tvingar henne och andra barn att dyka efter pärlor i floden. Bland barnen finns naturligtvis också Tomek. Men Julia kommer snart på ett sätt att överlista Krabban och med en pärla som byte återvänder hon hem.
Mycket kan sägas om denna traditionella flyktfantasi hos ett barn präglat av sorg och saknad. också i sagans underjord finns ondskan i form av barnarbete och oförstående vuxna i gestalt av skalbagge och krabba som enbart agerar för egen vinning och överlevnad.
Emilia Dziubaks bilder överträffar orden och gör den till en sublim bok. Bilderna på den gråtande Julia som sitter på Tomeks tvärflöjt av trä ur vilken det spirar blommor för tankarna både till Art deco och till psykedelia. Mötet med Krabban bland vassblad i ett dyigt kärr visar det utsatta barnet mot den monstruöst upptornande Krabban. Och Julias första pärlfångst visar de faror som hotar både från de hotfulla musslorna, och det slemgröna flodvattnet med dess slingrande växter.
Bildäventyret är kort men fängslande. Sedan är det dags att återvända till den snöslaskigt regniga januarivardagen som en av populärkulturens stora och mångskiftande sagofigurer precis har lämnat.