Överrättsdomare Fiona Mays liv tar en regnig junidag en oväntad vändning, både i det privata och i det professionella. Hennes make sedan 35 år vill plötsligt ta en sista chans att uppleva himlastormande passion och med hustruns vetskap inleda en affär med en yngre kvinna. Hans argument är att det äktenskapliga samlivet gått på sparlåga i sju veckor och att ”ingen har än så länge lyckats bevisa att det finns ett liv efter detta”.
Samtidigt ombeds Fiona May att brådskande avgöra ett svårt fall där en ung pojke, livshotande sjuk i leukemi, av religiösa skäl vägrar ta emot de blodtransfusioner som kan rädda hans liv. Sjukhuset vill utnyttja det faktum att han ännu inte är myndig och genomföra behandlingen mot hans vilja. Fiona fattar det okonventionella beslutet att söka upp pojken personligen för att kunna avgöra om han begriper vidden av sitt beslut. Det blir ett möte som skall få oanade konsekvenser för dem båda.
Upplägget för Ian McEwans trettonde roman är på många sätt typiskt för författaren – en rationell huvudperson som ställs inför ett moraliskt dilemma, en konfrontation eller ett missförstånd, och vars ombonade och trygga värld därigenom utmanas.
”Domaren” har flera beröringspunkter med McEwans tidigare roman ”Lördag”; berättelsen om neurokirurgen Henry Perowne som utspelade sig under en enda dag i London. Perowne och Fiona May är bägge dessa högutbildade, välsituerade och högt respekterade protagonister, i smakfullt inredda hem i Londons burgna stadsdelar. Bägge konfronteras med människor från andra samhällsklasser och världar; Perowne med den våldsamme Baxter, Fiona May med en döende pojke tillhörande Jehovas vittnen. Och i bägge romanerna visar sig konsten ha förmågan att slå broar mellan dessa skilda världar. I ”Lördag” läser Perownes dotter Daisy dikten ”Dover beach” och lyckas på så sätt beröra Baxter och därigenom hindra honom från att begå övergrepp; i ”Domaren” förenas överrättsdomaren och den döende ynglingen genom musiken, då de omgivna av sjukhusets övervakningsutrustning tillsammans framför en tonsatt dikt av poeten Yeats.
Men det är broar som inte är ömsesidigt uppbyggda och som inte på allvar leder till verklig kontakt eller varaktig förändring. Ian McEwan blottar emellanåt en form av civilisatorisk uppgivenhet rörande sakernas ordning; den bildade och välbeställda klassen är de som har nycklarna till konsten och kulturen – de fattiga och obemedlade kan möjligen ana vad dessa nycklar leder till, men de kan på allvar aldrig få dem i sin ägo.
McEwans prosa är sedvanligt klar som vatten och hans beskrivningar av juridikens värld lika omsorgsfulla som när han skildrade neurokirurgin i ”Lördag” – med svindlande lätthet formulerar han domslut och frilägger hjärnor, alltigenom imponerande och trovärdigt, och porträttet av Fiona May är uppfriskande i det att en kvinna i kris skildras utan sentimentalitet, med styrkan i behåll. Men bakom allt detta döljer sig ett irriterande ointresse för de världar där människorna inte trakterar Mahler på flygel och dricker single malt whisky på schäslongen efter en krävande dag på jobbet.