Den här sortens böcker kan vara de allra svåraste att skriva om – självupplevda kriser i personlig memoarform. För hur närmar man sig rimligen berättelsen som sådan, när den handlar om någon annans högst verkliga smärta och sorg?
Poeten och musikern Tom Malmquist, förlorade sin gravida sambo Karin i akut leukemi för tre år sedan. Barnet förlöstes med kejsarsnitt och överlevde, men Karin vaknade aldrig ur narkosen utan dör efter ett rasande snabbt och plågsamt sjukdomsförlopp på bara en vecka. Kvarlämnad står Tom, med en liten, för tidigt född dotter. Fyra månader senare avlider även Toms far. Malmquist lämnar tillfälligt poesin och skriver här sitt första prosaverk, om året som förändrade allt, en berättelse så tät och kompromisslös att den fullkomligt tar andan ur en.
De första 97 sidorna är en fruktansvärd vandring – bokstavligen – genom underjorden. Berättaren Tom rusar genom kulvertarna under Karolinska sjukhuset; mellan neonatalavdelningen där hans nyfödda dotter ligger i kuvös, och Thorax där Karin ligger uppkopplad till en hjärtlungmaskin medan läkarna försöker rädda hennes liv. Berättaren springer, flåsar, svettas, kräks och kämpar för att behålla det lilla uns av kontroll och integritet som går att uppbåda i den avancerade sjukvårdens lysrörsdränkta rum, inför läkarnas undanglidande blickar och svävande prognoser.
Efteråt, när Karins hjärta slutat slå och kampen är över, tar bokens andra delar vid. Författaren återvänder till sin lilla lägenhet som nybliven far, och som änkling. Ett minnesarbete tar vid, ett sorgearbete, det är ett annat slags arbete än det akuta skedets undantagstillstånd, lågintensivt, till synes utan slut. Hur fortsätter man leva när inget är sig likt, när förutsättningarna är förändrade i grunden? Toms egen far är döende, men hans dotter håller honom oåterkalleligen kvar hos de levande.
Det är en fysisk text, som Tom Malmquist skrivit, kroppslig, köttig, verklig, detaljrik. Den värjer inte ens för det svåraste – sjukdomens och döendets kroppsliga uttryck; förfallet, förvrängningen och upplösningen som obönhörligen skall komma att lägga sig som raster även över våra minnesbilder av det friska. Och jag tänker att fokuset på det fysiska hela tiden vilar som kontrast till språkets uppenbara otillräcklighet. För Malmquist har ett absolut gehör för språkets brister, den sortens mänskliga hjärtskärande samtal som inte leder någonvart, som tafatt försöker trösta eller skyla men som gör det alltför forcerat, glättigt eller räddhågset, liksom för den distanserande medicinska terminologin eller myndigheternas avhumaniserande kanslisvenska. Hur språket ideligen misslyckas med sitt egentliga uppsåt, att upprätta förbindelse, och istället lämnar oss än mer ensamma.
Och det här är ju dilemmat – vi har inget annat än orden till vår hjälp när vi berättar, vi måste ju försöka även om vi riskerar att misslyckas; det är poetens uppgift att envisas med detta ogörliga. Och våra bristfälliga och grovmaskiga berättelser kan i bästa fall bäras upp och fyllas av det vi erfarit. Det vi minns är ju till stora delar det som kroppen minns – dofterna, ljuset, värmen, om någon rörde vid oss eller inte. Det är därför Tom Malmquists berättelse fungerar så bra – han söker inte efter mening eller begriplighet, han blir aldrig sentimental; han stannar envist kvar vid det som sker, hur litet det än ter sig, hur motbjudande, osmickrande eller, för den del, hur skimrande. Han stannar hos detaljerna, redovisar dem, sätter sin lit till dem. Det finns ett mod i att som berättare inte avkräva världen någonting, att låta den vara. ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” blir så en rasande vacker sorgesång, en bön som trots att den vet allt om kärlekens orimliga pris, vänder sig mot det levande, blundar och tar emot det.