Det är 50-tal i Ungern och människorna i landet hukar under kommunistpartiets angiverisystem och oberäkneliga brutalitet. Två halvbröder blir deporterade från Budapest tillsammans med sin familj och hamnar i en liten by på landsbygden. Fadern super, modern bär på sorg. Grannarna förs bort av säkerhetspolisen i gryningen. Farmodern sitter på sängkanten och berättar om Gud ända till den dag en stroke gör henne förlamad och tyst för alltid. Över pojkarnas säng hänger en silverglänsande bild av Jesusbarnet.
Den yngre brodern är stum, men formulerar inom sig en oupphörlig ström av böner till den gud som uppenbarligen behöver människornas åkallan för att alls existera. Den äldre brodern skriver febrilt i ett litet skrivhäfte en ny version av Markusevangeliet; mellan dem finns ett starkt band som trotsar tystnaden, och eftersom Gud tydligen har vänt ryggen åt världen gör pojkarna vad de kan i hans ställe.
Den ungerske författaren och ständige nobelpriskandidaten Péter Esterházy återkommer i sina romaner ofta till såväl den egna barndomen som landets historia. Med ett omisskännligt språk, oräkneliga litterära referenser, citat och halsbrytande associationer leker han fram en sorts ordens trots gentemot det öde de är satta att beskriva. "Markusversionen" har hämtat stoff från författarens egen barndom och det är en koncentrerad och mörkskimrande text om språket och tystnaden, bönen och berättelsen, och om människans hjärtskärade strävan efter att besvärja världens stumhet med ord, ord, ord.