Vad kan vara mer aktuellt än en gåtfull, anarkistisk parisare anklagad som konspiratör och bombkastare? Men låt ingen skugga av dagens massmördande terrorister falla över Félix Fénéon (1861-1944). Han var en centralfigur i det parisiska – och därmed i västvärldens – kulturliv decennierna på varsin sida om det förra sekelskiftet. Han ägnade sig åt konstkritiker och bar genom den fram den neoimpressionistiska konstriktningen med namn som Pissarro, Seurat och Signac, litterärt redigerade han Rimbauds "Illuminationer" och Jules Laforgues postuma poesi. Han var den ende gallerist Matisse litade på, han blev James Joyce förste franske förläggare och han var vän med patafysikens förgrundsfigur Alfred Jarry. Många samtida konstnärer målade hans porträtt.
Fast som hans begåvning, arbetskapacitet och noggrannhet var uppenbar var han mycket mån om att hålla sig i bakgrunden. Hans estetiska aktiviteter skedde på fritiden, annars var han statlig tjänsteman på krigsdepartementet. Ett skäl – och ett gott sådant – var att han ideologiskt var anarkist och som sådan förespråkade våld och terror. 1894 blev han arresterad och åtalad tillsammans med tjugonio andra personer – bland dem den svenske konstnären Ivan Aguéli – för att vara delaktiga i en anarkistisk konspiration. Alla blev frikända, men efter det ansågs det inte riktigt lämpligt att låta Fénéon arbeta vidare på krigsdepartementet.
Dryga tiotalet år senare tog han arbete som notisskrivare på tidningen Le Matin. Det var där han skrev sina numera berömda treradiga notiser om plötsliga dödsfall, olyckor, epidemier och lösspringande överkörda hundar. Koncist och varierat, det lilla formatet till trots, lyckades han förvandla dessa, ömsom vardagliga ömsom dramatiska, händelser till konstfärdigt komprimerade berättelser präglade av en svart humor som låter läsaren ana den en gång våldsbenägne anarkisten. I dagens värld hade han sannolikt blivit en globalt förföljd twittrare.
Allt detta framgår av introduktören och översättaren Magnus Hedlunds briljanta förord, som också förtäljer hur den diskrete Fénéon sent omsider nådde världsberömmelse genom sin bisyssla som anonym skribent. Hans älskarinna klippte ut och samlade samvetsgrant alla hans notiser, vilket gjorde att de kom att bevaras till eftervärlden.
Allt som allt en solskenshistoria med svarta kanter, alltså. En av de samtida författare som idag uppskattar Fénéons verk och prövat på hans format är den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole. Men här kommer ett par tre smakprov från Fénéons original i Hedlunds översättning:
"Betjänten Silot installerade, i Neuilly, under sin herres frånvaro en nöjsam dam, försvann sedan och tog allting med sig, utom henne."
"Grodor som stormen lyft ut belgiska dammar regnade ner i Dunkerque i de röda lyktornas kvarter."
"Det finns inte längre någon Gud ens för de berusade: Kersilie, från Saint-Germain, som tog fel på fönstret och dörren, är död."